Let's start from the beginning. Kvällen bestod av en biosalong, en vän, hans vän och en välkänd Mr. Potter på den ståtliga duken. I tron om att det skulle fortsätta vara lugnt även innan reklamen börjat närma sig, ramlar ett gäng högtalande, unga människor in. Platserna framför oss var lediga så naturligtvis faller deras lott in på dem. Under denna kacklande stund utbrister undertecknad följande "jag går inte på bio för att bli döv" högt och tydligt. Viskningsleken påbörjas i raden framför, barnen skrattar och finner mitt uttalande roande men väljer ändå att flytta på sig.

Nöjd och glad sätter jag mig tillrätta och låtsas njuta av den förbaskade reklamen. Filmen börjar, men det enda man lyckas koncentrera sig på är det andra ljudet. Ljudet från samma rad, längst bort på andra sidan. Tjejen framför dem kunde inte dölja sitt ogillande när hon (så vänligt hon kunde) bad dem att hålla käften. Gruppen skrattar vidare och viskar till oändlighet. I min värld viskar man på det viset att inte människor i Australien hör vad man säger, något som uppenbarligen undgått dessa tonåringar.

Till slut brister det någonstans i mitt tålamod och mina ben för mig längst bort på samma rad. Oväsendet dem fört tystnar. Förvånade över att den viskningsleken handlat om än en gång visar sin osminkade nuna. Med ett kokande inre talar jag om för dem, att vissa människor faktiskt vill se filmen utan att lyssna till deras prat. För visst borde dem också ha lärt sig att tystnad är det som råder i biomörket.

Nu är den vanliga platsen i hörnsoffan ockuperad och irritationen tynar sakta bort. Men något som borde tillhöra vanligt folkvett är att vara tyst i en biograf, så länge det inte är eftertexten som rullar.

Ibland tappar jag tron på min egen förmåga och jag kan vid de tidpunkterna varken kalla den bra eller dålig. Istället utbrister jag bara ett "hmm" när jag egentligen kanske borde göra kullerbyttor och ge mig själv en stående ovation. Ett bättre betyg går faktiskt inte att få. Trots det finns den där. Känslan av att kunna göra lite bättre, lite mer. Jag vet inte vad jag tänker när jag skriver. Jag reflekterar inte över det. Orden rinner precis som vattnet gör ur kranen. Ja, då kranen känner för att fungera i alla fall.

Vissa människor i min omgivning påstår att jag skulle kunna skriva en bok. Jag? Är dem från vettet? Jag kan tro att något slagit runt, men i grund och botten är det bara jag som tvivlar på mig själv. Och självklart för att min förmåga att ta emot ett gäng komplimanger är under all kritik. Ungefär som i Grekland när mina fötter sjönk flera centimeter under den Medelhavstäckta sanden.

Hur som haver, så sitter jag här på min plats och undrar. Vad var det för ord jag använde? Vad var det för känsla jag kände? Hur kunde jag få ett betyg jag inte känner mig förtjänt av? Jag ville inte skriva de där meningarna, men det är där jag trampar. Jag har fastnat i minusgraderna av mina egna ord.