Sitter på Arlanda med mina kära vänner. Av trötthet så ser jag knappt tangenterna längre, så jag ber om ursäkt för möjliga stavfel. Ord känns överflödiga liksom.

Hur som haver. Vageln i ögat gör sitt. Axeln har fastnat. Benen verkar ha kokats, dem liknar spagetti. Och tillräckligt med sömn ligger på minus. Underbart, verkligen. Men å andra sidan ska jag försöka att inte vara bitter. Jag menar om några timmar sitter vi faktiskt på ett flygplan mot varmare breddgrader. Det kan inte vara fy skam!

Och mamma, jag hoppas du sover lite åt mig också. Du klarar dig nog galant utan mig i en heeeel vecka. Du kanske rent av tycker det är skönt, efter många om och men. Lovar du att hålla detta, så kan jag sträcka mig till, att sola lite åt dig. Eventuellt skicka ett vykort också. Men innan det har färdats långväga hem, står jag i minusgraderna igen.