Tysta toner spelas när fingertoppar,

nuddar den andres hud.

Mjuka vibrationer som får ett hjärta att slå

ett och kanske två extra slag.

En kallelse som hörs så högt, att hälften skulle vara tillräckligt.
Att andas samma luft

och dela något lika betydelsefullt.

Andetag för varandra i gott och ont.

Tårar gråtna av glädje,

för att något mindre inte är lycka.

Lycka med smak av salt.

En ocean stor nog att föra sammanflätade händer i hamn.

Lik solens osynliga strålar är bandet av förälskelse.

Precis som snöflingor,

beroende av varandra när gräset ska täckas.

Kontinenter isär och stjärnor för på plats.

I månens sken dansar dessa under samma himmel.

Minnet fast i det osynliga bläcket,

skrivet med en varsam hand.

Att se någon annans hjärta med sitt eget,

får blommor att bli vackra.

Speciellt utvalda.

Formade av en gemensam önskan att vara ett.

Kärlek är vad kärlek gör.

Äntligen tror jag att jag förstår vad människor menat. Det har existerat hela tiden, men inte förrän nu är det självklart. Det genomskinliga bläcket är synligt, även för mig. Vem kunde tro att sjärnfallet i en lagom trasig hjärna, skulle inträffa närmare klockan tre på natten?

Helt säker är jag inte. Men underligt nog, kan man inte mer än misslyckas. Chansen är densamma för att lyckas, så vad bestämmer att det hamnar under det förstnämnda? Om orden ändå finns där, vad hindrar dem från att flyga fritt? Om jag kan, vad stoppar möjligheten? Musiken slutar inte förrän någon tryckt på knappen, så varför är knappen intryckt? Begränsning suddas ut, för ingenting hindrar fingrar att springa över tangenter och skapa vad som borde påbörjats för längesedan.