Ibland känns det som om jag anstränger mig i onödan. Det är inte riktigt så jag tänker att rätt och fel ska vara. Det kändes som ett slag i solarplexus att komma hem och öppna ett vanligt men ovanligt kuvert. Och mina andningsbesvär har inte direkt hunnit repat sig sedan igår.

Jag vet att det är längesedan. Jag vet att jag gnäller. Att jag tjatar. Att jag ältar. Jag har pratat om det. Jag har skrivit om det. Men jag är precis lika ledsen idag, som för ett år sedan. Jag hade en önskan, en vilja, om lite "upprättelse". Kanske skulle det vara viktigt och fel för någon annan. Det var inte nödvändigtvis inte fel, men det var inte tillräckligt. Kan ni förstå att illa för mig och en ung tjej, inte är tillräckligt? Det kan inte jag.

Precis här, vid den här raden, har mina ögon varit extremt blötlagda i ungefär en timme. Och jag har kommit till insikten, att jag måste vända på kudden. Jag är ledsen att jag skriver. Jag är ledsen att ni väljer att läsa. Men framförallt är jag ledsen för att jag fortfarande älskar, när det finns så många anledningar till att jag inte borde.

Jag tror inte att ett hjärta känner logik. Jag har i alla fall starka bevis för att mitt inte gör det. Det kanske inte var kärlek från båda håll hela tiden, men det var kärlek från mitt. I överflöd. Mellan fingrar. Mellan tår. Mellan förnuft. Mellan hagelskurar av tårar. Mellan vågor av smärta. Mellan varningar från andra. Mellan allt och inget. Jag är ganska säker på att han alltid kommer att finnas i en liten del av den röda klumpen. Han var ändå den första, på fler vis än jag vill erkänna för er och världen.

Jag har haft jävligt svårt att släppa vad han varit för mig. Än mer svårt att förlåta hur man kan krama med den ena handen och mala sönder med den andra. Därför är jag här. Därför skriver jag. Därför har jag en prata-och-bearbeta-tid på tisdag. Jag hoppas hon kan hjälpa mig. Jag är uppenbarligen inte kapabel till att hjälpa mig själv. Jag har inte energi som räcker till för dagar som den här. Inte heller styrka till att inte känna mig så ensam, trasig, bortgjord, misslyckad och värdelös som jag gjort inuti under alldeles för lång tid.

Jag kan inte längre krampaktigt hålla mig ovanför en vindpåverkad vattenyta, utan en brygga att fästa blicken vid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...