Du vet inte, för du kommer inte ihåg. Men det är ett år sedan, idag. Ikväll. Nu.

Då, trodde jag aldrig att jag skulle klara mig tills idag. Då, trodde jag aldrig att jag skulle ta mig igenom kvällen och natten. När jag vaknade dagen efter, trodde jag aldrig att mitt hjärta skulle börja pumpa runt blodet igen. När jag inte tog mig upp ur sängen, trodde jag aldrig att min kropp skulle vara fylld av annat än minusgrader. När jag somnade, ville jag inte vakna upp till en ny morgondag. Jag ville inte känna vad jag kände. Inte då. Inte dagarna efter. Inte månaderna efter. Inte idag.

Det kom aldrig ett slag. Det syntes aldrig utanpå, vad som var trasigt inuti. Det syns fortfarande inte utanpå, vad du tog trasigt inuti. Men jag är trasig, jag har lika många hål som osten jag har i kylskåpet. Jag har bara tryckt undan det som skakade om min tillvaro totalt. Det kom ikapp. Det som bidrog lite extra till att jag inte tycker om mig själv, knackade mig i ryggen. Hårt. Blåmärkeshårt.

Efter två månader utan hjälp. Efter månader när det olägliga försvunnit ur minnet för alla utom mig. Efter två månader av att inte vilja se himmelens färg en dag till, kändes det inte som att jag hade något val. Jag ringde orsaken till mitt krossade hjärta. Jag ringde orsaken till min obefintliga självkänsla. Jag ringde den som andra menade på, hade utsatt mig för misshandel. En kränkande handling. Det var bara det, att lag och ordning inte verkade veta att jag fortfarande fanns och att "misshandeln" inte blev bekräftad. Därför har jag fortfarande svårt att kalla det för vad det kanske egentligen är.

Det fanns en som ringde mig ofta, som kom ihåg. Jag vet att det fanns några personer till, som hade mig i tanken. Men jag kände mig ensam och utlämnad. Jag orkade inte känna att allting låg på mina axlar. Jag orkade inte plocka upp telefonen och be om hjälp, när jag redan hade vågat ringa det värsta samtalet i mitt liv. En spillra som inte kände att hon hade någon att vända sig till. För vem skulle förstå, att jag var så trasig att det kändes meningslöst att fortsätta andas?

Så jag ringde någon som visste. Min plågoande. Den mitt hjärta tillhörde. Någon som jag för första gången älskade utanför familjen. Och han älskade mig. Han hade inte visat det, men han älskade mig. För en defekt flicka utan vilja att leva, räckte den bekräftelsen till att den kvällen inte avsluta mitt lidande. Jag gick tillbaka. Tillbaka till ett liv i misär. Men jag kände mig i alla fall inte ensam längre. Det kanske var lite mitt fel. Så jag älskade lite till. Lite mer. 

En tår för varje ord. En tår för alla känslor jag kände. En tår för alla känslor jag har. En tår för varje dag med dig, utan dig. Många tårar för ett år. Många tårar för idag. Många tårar för att det bara är en timme kvar tills det är ett år sedan jag satt i min bil och grät och undrade om jag någonsin skulle skratta igen. Det är ett år sedan jag tillät dig urholka allting glädjande inom mig.

 

Soulie

18 augusti 2013 23:10

Men du skrattade igen. Och du tog dig igenom det. Du är stark men jag finns här om du behöver ramla lite ibland ♡

Sandra

18 augusti 2013 23:13

Du är bäst!

 

Söder

18 augusti 2013 23:36

Att det finns motgångar här i världen, det vet vi alla.. Tyvärr finns det dom som får gå igenom värre saker. Mycket värre saker. Jag hoppas att du hittar din inre ro och att du kan höja dig själv till skyarna, för det är där du hör hemma.

http://Just a friend

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...