Vilken fantastisk dag! Jag njuter av full kraft. Både av en del skadeglädje och en del annan sann glädje. Jag insåg en sak idag och det var att jag inte ens behöver göra en ansträngning. Det enda jag behöver göra är att vända blad och skriva ett nytt kapitel, med människor som är värda min tid. Människor som är brutala i alla sina angelägenheter. Ärliga. Omtänksamma. Ödmjuka. Kort, fantastiska. Människor som håller famnen öppen när den behövs. Tala om för mig när ett tack är av rätt, för jag faller ner på mina knän och håller min egentillverkade gloria runt era huvuden.

När jag loggade in på min hotmail möttes jag av en bedömning. Tydligen var mitt inskickade reportage gripande. Tydligen var det också bra. Min svenskalärare frågade om jag hade journalistplaner. Och jag frågade mig själv, har jag det? Har jag någonsin haft det? Jag har fått positiv feedback av andra, om sånt jag skrivit tidigare. Lärare, vänner, halvt okända människor, släkt, familj. Jag har också fått samma fråga förr. Någon har till och med påpekat att jag borde skriva en bok. Men aldrig har någon i en position, i en för mig betydande yrkesroll, gett mig en sån storartad känsla - förrän idag. Jag som bara blev godkänd i Svenska A och lyckades med ett icke godkänt i Svenska B under min gymnasietid. Tala om för mig vad som är normalt att känna. Jag känner mig överväldigad. Duktig. Ja, riktigt förbannat jävla duktig. Jag känner mig varm inombords. Mina ord rörde vid någon. Mina. Jag rörde vid någon. Förstå hur häftigt jag kan känna att det är. Och förstå vilken in-your-face-känsla jag bär.

Har jag journalistplaner? Det är åtminstone en roande tanke. Det behöver inte bara vara en dröm. Att leka med ord och få betalt, behöver inte vara omöjligt. Men prata med mig igen imorgon.