Det här är det sista jag borde göra, men jag finner inget huvud till att gräva ner mig i uppgiftshögen. Den är lika stor som monstret under sängen när jag var en liten bäs. Men just för stunden liknar allt ett tappert försök att simma in till land, medan någon håller händerna runt halsen och flyttar stranden längre bort. Och det är inte bara den omtalade högen som får mig att vilja lätta på luften i lungorna och skrika för kung och fosterland.

I ett annat liv hade jag inte varit bräcklig och sårbar. Jag hade inte låtit andra människor trampa på mina tår, än mindre visat dem en sång jag ville sjunga en gång. I ett lagom Sverige säger vi inte heller så. Vi säger det är bara bra, men krossa mig gärna lite till. Tystnaden som ska råda, gör mig arg. Inställningen och ursäktandet för sig själv, gör mig arg. Ska jag be om ursäkt för att du trampar på mina tår? Nej, jag tar gräsklipparen och kör över dina istället. Jag lär dig med dina egna spelregler, för det var du som instruerade mig. Det sägs att två fel inte kan bli ett rätt, men prova två negativa tal på en mattelektion och se på fan, helt plötsligt blev det plusgrader.

Vi ser hämdaktioner i tidningarna nästintill varje dag. Misshandel och död för sin sak. I de extrema och uppmärksammade fallen förhåller det sig så. I verkligheten bortom detta, tar vi död på oss själva. Vi riktar slag och sparkar inåt, fortsätter simma och tror att stranden ska närma sig, fast vi bara hjälper den ännu längre bort. Jag fungerar så, ett praktexempel. 20 uppgifter på 13 dagar verkar omöjligt. Tro det bästa om människan verkar omöjligt. Men att ta sig i kragen och försöka, har någon påstått att det är omöjligt? Ett misslyckande efter att ha försökt är inte hela världen, men att misslyckas utan att försöka är en dödande tsunami. Jag tänker jaga tårna med en stor och elak gräsklippare, för ingenting ska hindra mig. Inte ens jag.