Ibland blir jag jävligt bitter, särskilt på andra människor. För jag tror, tänker, tycker och hoppas det allra bästa. Jag har fått för mig att man kan förvänta sig ett visst mått av ärlighet, vänlighet och öppenhet. Men då kan jag samtidigt tänka på mig själv, vad jag gör och säger. Att jag ibland inte följer min egen filosofi eller att jag följer den på tok för mycket och gör mer skada än nytta.

Jag går i saknadens tecken. Jag saknar en vän. Jag saknar sena kvällar, tjatter om allt och ingenting, chipsen och dipen på bordet, cigaretterna på balkongen, myset i soffan. En annan sorts vänskapsrelation, på ett oförklarligt och fantastiskt vis. Jag hittade en annan sorts ärligthet, vänlighet och öppenhet.

Jag har så många fina och fantastiska vänner, alla på varsitt vis. Såna som jag ska och vill lägga energi på. Men emellanåt är jag dålig på att visa och berätta för dem vilken betydelse de faktiskt har. Lägger istället ner energi och vikt på saker, tankar och känslor som är mindre betydelsefulla. Som små knepiga spöken bara jag ser. Jag vill bara påpeka att jag inte är perfekt. Men jag bryr mig om allihopa. Jag kan tycka att jag inte finns om jag inte har mina ord, men vad vore jag utan dem som ger mig allt och lite till? Det finns lite, knappt något, som jag inte skulle byta bort för er.