Jag ska berätta om någonting som svider i hjärtat. Någonting som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. I ett tal som jag höll för några dagar sedan, sa jag att det finns två sorters människor. De som kämpar och de som inte gör det. Vidare fanns det två sorter av dem också. De som har ett mål och de som springer framåt och undrar varför. Men det är inte sant. Det finns också en sort som vill andra människor illa. Om det är medvetet eller omedvetet har jag inte hittat sista tråden i än. Något jag önskar att jag slipper.

Jag har tänkt en del på ett samtal jag hade för ett par veckor sedan. I samtalet hörde jag ett ord som inte hör hemma i en väns ordbok. Ordet var om. Sammanhanget var om något skulle bli annorlunda, skulle det ligga en prioritet i att berätta för mig.

När det gäller killar och andra relationer, vänskapsrelationer, skulle jag vilja kalla mig fullärd. Det finns två saker som jag inte kan stryka, det är otrohet och att någon skulle ha gjort illa mig fysiskt. Det har aldrig hänt. I en fråga om vänskapsrelationer har jag betat av lögner, svek, ryktesspridning, ovänskap och handgemäng, i vilket det mesta kan kategoriseras in. Men aldrig har jag upplevt att en vän, samma vän, låter ett ex sova över. Och inte vilket som helst, utan ett som inte är hennes. Bara så sent som igår.

I min lilla bubbla finns det inga undantag att göra så. Inte om man inte vill bana väg för ovänskap. Det handlar inte om att jag tycker om, för det gör jag inte. Det handlar om ärlighet, om två människor som har varit helt och hållet öppna för varandra på gott och ont, med killar som problem-makare gemensamt. Det handlar om den närhet som haft extra stor betydelse för mig genom alla år. Den närhet som jag inte delar med vem som helst, den som gör att jag fastnar helt. För det öppnar mig. Och i det finns bara jag kvar, naken och sårbar. Det är det vi har suttit sena kvällar och pratat om, som hon delar tillsammans med honom nu.

Det som var viktigt för dig, var viktigt för mig. Glömde du att komma ihåg detsamma eller var jag bara korkad nog att bry mig? Jag skrev att jag skulle berätta om något som svider i hjärtat. Varenda ord jag har skrivit ner gör det, för det får mig att tänka på vänskap som inte håller. Jag skrev att jag har tänkt på samtalet och ordet om, är det som aldrig försvinner. Knivhugg i ryggen kan inte bara grävas ner. Det som är viktigt för mig, var inte viktigt för dig. Därför bryr jag mig tillräckligt mycket för att skriva, att jag inte bryr mig om ni lever eller dör, 'cuz you're already dead to me.