Igår skrev jag att jag ville ha allt, världen, tillsammans med någon. Det är fortfarande så. Jag har ingen plan på när, ingen vem, inget hur. Jag bara vet att jag vill. Att en önskan om att vara två finns. Passa i någons armar. Utöva mun mot mun metoden när det faller in. Skapa en historia med framtiden. Titta in i någons ögon och smälta. Krama en hand som kramar tillbaka, att vilja ska vara för två.

Vanligtvis är det nu som jag tänker tillbaka och säger nej. Inte igen. Aldrig. Inte jag. Det är inte gjort för mig. När det enda som egentligen inte var gjort för mig stavades vi, du och jag från förr. Vi som var olika. En icke-perfect-match.