Först och främst hittade jag till skogen. Ja, jag vet. Jag i skogen!? Era ögon lurar er inte. Men för att vara på den säkra sidan, en bild säger mer än tusen ord. 

Ni ser, jag ljuger inte ;)

Jag sällskapade i alla fall med Emma och en liten Stella.

Och Stella hittade ett nytt hem. Med korv. Ja, den var ditlagd. För att hon ens skulle gå dit. (Men det talar vi tyst om.)

Sedan var jag på posten. Jag älskar paket. 

Mamma silvertejpar så jävligt, så det går aldrig att öppna normalt. Jag har absolut iiiiiiiiiiiiingen aning om vad det är. Inte ni heller, eller hur?

En sak som jag fick öppna. LONDON BABY! (Jag tröttnar aldrig på att säga det.) Och ja, jag har långkalsonger på mig. De är sköna, om någon undrar. 

Och så gav jag mig på det andra paketet. Det gick INTE att "riva här".

Och nu då? Ja, nu ligger de här. I väntan på öppning. Såklart. Jag fyller år idag, visst? Det viskade pysslingarna i mitt öra. Och så är jag ju rätt duktig på att städa undan efter mina tjyvöppningar. Men mamma sa att jag inte fick öppna förrän efter London. Vad är det!? Jag menar, vad är det för tortyr? Hur ska jag överleva? Evil. 

Just det. Jag hamnade i Kommunalarbetaren också. Eller jag och jag. Höhö Men det visste ni såklart redan. Jag var bara tvungen att påpeka det. En. Gång. Till. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...