Så idag när himmelen är blå och solen gör oss sällskap med sina ljusa strålar, känns det som om den där tjuriga Egon dröjer sig kvar och sveper med sig den lilla värmen som hade kunnat bli till en redig promenad. Men jag vägrar gå ut och bli piskad. Det hade i och för sig kunnat vara värre. Jag hade kunnat haft en rödpiskad rumpa inne. Tur soffan är snäll mot mina obeniga skinkor.

Fredag alltså. Jag var tvungen att kolla, innan jag skrev det. Jag har haft semester i alldeles för många sköna dagar. Inte för att vara sån, men jag fullkomligt älskar att jag stannade här och inte åkte hem. Som jag tänkte. Eller övervägde. Jag tycker om er allihopa där uppe, men det blir ett annat jobb och ett omöjligt schema att få ihop. Särskilt när alla alltid vill ses samtidigt. Utan vila. Och jag avgudar vila. Min hundraåriga kropp behöver det. Den saknar dock hängpattar, skrumpelrumpa och gråa hår. Men i den här takten kommer väl det imorgon eller varför inte på min 25års-dag. Helvete. Vad. Gammal. Jag. Blir. Halvfemtio. Vansinnigt.

När jag var femton minns jag att det enda jag ville var att inte bo i Kramfors. Konstigt nog, minns jag nästan inget annat. Jag minns inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns inte vad jag ville göra. Inte vad jag ville jobba med. Men jag minns att jag ville ha barn tidigt. Nu, tio år senare, är det en grej som jag tänker på ibland.

Igår fick jag tänka på det igen. Sötnosen Angelica blev bjuden på en brakmåltid och sedan fastnade vi vid det fantastiska barbordet som jag har i min ägo (tack mamma, än en gång!). Av någon anledning kom vi in på honom och sedan planen på barn. Jag vet inte om han övertalade mig eller om min önskan var så stark, att jag varken såg eller hörde. Jag minns att jag satt med en vän på ett café och berättade att jag kastat p-ringen all världens väg, för att han och jag skulle bli tre. Jag minns att jag sa att han var drogfri. Jag minns att han en stund senare dök upp vid caféet och tryckte sina överpåtända ögon mot glaset. Jag minns att hon tittade på mig och sa "Sandra....". Det fortsatte vet jag, men jag minns inte mer. Jag kan bara tänka mig.

Jag får tårar i ögonen av att skriva det. Konstigt eller hur?

Klart jag är glad idag, att det där inte är mitt liv. Att jag inte har något som binder mig till honom. Att jag inte har ett par små ögon framför mig som stirrar tillbaka och är hans. Men ändå. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Så otroligt fantastiskt vackra. De lyser. Glänser. Glittrar. Som alla mina smycken tillsammans. Jag väntade, önskade, längtade att jag skulle se likadan ut. Samtidigt som jag själv nu skakar på huvudet åt vansinnet, måste jag erkänna att ena lilltån sörjer en förlust som aldrig fanns. Bara en kass möjlighet.

Jag skrev ju att jag ville ha barn tidigt när jag var femton. Jag såg alltid mig själv, ensam, med ett barn. Aldrig tillsammans med någon. Inte någon som kysste min mage. Inte någon som höll min hand. Hur föreställer man sig tillsammans med någon? Jag tror inte att jag kan det. Som nu, jag kan inte ens se mig själv som sambo. Än mindre gift. Ändå, önskar jag mig någon att ösa kärlek på. Så, vad är svaret på den gåtan? Är jag klockan som går och går och aldrig kommer fram till dörren?

Gud vad hon tjatar, tänker ni. Men jag tänker mycket. Jag känner mycket också. Jag bär med mig rätt mycket. Och jag vet inte riktigt vart jag ska stoppa det någonstans när det går utför. Så mitt huvudkaos och mitt hjärta hamnar här, istället för att bli huvudvärk. Är inte det bättre? Att dela för att hela?

Borde jag inte vara hel då? Snart? Nyss? Jag tycker det. Att det borde försvinna. Allt det som hindrar mig. Allt det som stundvis skulle kunna få mig att skita på mig av rädsla. Jag menar, det är längesedan nu. Jag menar, det var ju bara ett och ett halvt år av mitt liv. Snart lika länge som västkusten har varit mitt hem. Kan någon förklara för mig? För jag förstår inte, varför det sitter inbränt i ryggmärgen och är en reflexmässig reaktion.

Jag är inte deprimerad på något vis. Jag mår bra. Västkusten har gjort mig gott på alla och många vis. Obeskrivligt fantastiskt glad senast igår. Kommunal i Varberg, i mitt hjärta, forever and ever and ever. Ovanstående är mitt pasta-utan-en-klick-smör-huvud. Svårt att hitta änden. Det som cirkulerar och kommer tillbaka. För jag frågar mig själv, ibland, ofta, hur jag kan reagera som om det är han som gör eller säger. Som om han sitter bredvid. Som om han gör allting emot mig en gång till. Fastän det är någon annan som inte gör. Inte menar. Inte säger.

Och som jag försöker. Som jag försöker stoppa det. Som jag biter mig i läppen. Som jag nyper mig i armen. Som jag misshandlar min hjärna med annat, för att den inte ska fortsätta av gammal vana. Jag hatar det. Att det finns där. Att det för i helvete aldrig någonsin ska ta sitt jävla pick och pack och försvinna i en eldsvåda eller nåt. Och jag önskar, att jag ska sluta känna mig som en missplacerad äcklig padda när det händer. Otillräcklig. Misslyckad. Konstig. Att jag inte blir som en centrifugerande tvättmaskin.