Först och främst hittade jag till skogen. Ja, jag vet. Jag i skogen!? Era ögon lurar er inte. Men för att vara på den säkra sidan, en bild säger mer än tusen ord. 

Ni ser, jag ljuger inte ;)

Jag sällskapade i alla fall med Emma och en liten Stella.

Och Stella hittade ett nytt hem. Med korv. Ja, den var ditlagd. För att hon ens skulle gå dit. (Men det talar vi tyst om.)

Sedan var jag på posten. Jag älskar paket. 

Mamma silvertejpar så jävligt, så det går aldrig att öppna normalt. Jag har absolut iiiiiiiiiiiiingen aning om vad det är. Inte ni heller, eller hur?

En sak som jag fick öppna. LONDON BABY! (Jag tröttnar aldrig på att säga det.) Och ja, jag har långkalsonger på mig. De är sköna, om någon undrar. 

Och så gav jag mig på det andra paketet. Det gick INTE att "riva här".

Och nu då? Ja, nu ligger de här. I väntan på öppning. Såklart. Jag fyller år idag, visst? Det viskade pysslingarna i mitt öra. Och så är jag ju rätt duktig på att städa undan efter mina tjyvöppningar. Men mamma sa att jag inte fick öppna förrän efter London. Vad är det!? Jag menar, vad är det för tortyr? Hur ska jag överleva? Evil. 

Just det. Jag hamnade i Kommunalarbetaren också. Eller jag och jag. Höhö Men det visste ni såklart redan. Jag var bara tvungen att påpeka det. En. Gång. Till. 

Ni kan aldrig ana vad jag gjorde i natt. Nåt fantastiskt. Nåt himmelskt. Nåt skönt. För mig själv. Jag googlade lite förstår ni. Tittade lite. Och så ojade jag mig lite till, över hur ont jag har i axlarna och i ländryggen. Till slut så övergav jag min ångest över alla fina trosor jag hade kunnat köpt i London och så bokade jag mig en fucking jävla massagetid.

Nu är jag nästan precis hemkommen och jag kan säga, utan att överdriva, att det fan är det absolut bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Jag tog av min Londonkassa för att kunna få livet att fungera utan att nästan konstant behöva smärtstillande för att kunna röra mig. (VARFÖR har jag inte gjort detta tidigare? Hej, undersköterskelön) Det är åtminstone så det har känts de senaste veckorna.

Och nu känns det som om hon drog ut nacken och gjorde mig två centimeter längre. Pingisbollsknölarna i axlarna är mindre. Det är mindre ömt ovanför vänster skinka. Alltså, jag känner att jag har en hals utan omringande skulderblad.

Hon frågade mig efteråt hur det kändes. "Hur det känns?" sa jag. Jag kan inte minnas när jag var såhär avslappnad sist. Vet ni vad hon säger då? "Vad glad jag blir". Jo tack, jävlar i min låda vad glad hon ska vara. Hon är en ängel. Jag lovar och svär. Jag är osäker på om jag ens har en rygg längre. Så dör jag nu, dör jag lycklig här i soffan.