Jag har inte sovit riktigt på snart två år. Jag vrider mig åt ett håll. Vrider mig åt det andra. Upprepar det tio gånger, minst. Har jag tur, så somnar jag. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Och så fortsätter det, tills det är dags att kliva upp. Den längsta sammanhängande sömnen, brukar vara på ungefär fyra timmar. Med en "plötsligt-händer-det"-tur förstås.

De senaste två månaderna har jag gjort fem vändor Norrland-Västkusten, Västkusten-Norrland. Det är bara en resa på nästan tvåhundra mil tur och retur. Första gången var semester. Andra gången intervju och sedan hem för att börja packa lådor. Tredje gången för att påbörja ett nytt jobb i en helt ny stad. Fjärde gången för att tömma lägenheten på ett dygn. Femte gången för att fira jul, avsluta med psykologen och nästan schemalägga en träff med alla vänner. Femte gången var också den gången jag trodde att jag skulle lyckas med en hjärtinfarkt som gammal tjugotreåring.

Smärtan och trycket över bröstet lättade givetvis dag tre. Men smög sig på igen, kvällen innan nyårsafton. Så jag satt på akuten och väntade i fyra timmar, med vad som kändes som noll djupandning och sista stunden i livet. Blodtrycket var normalt. EKG:t visade ett välmående hjärta. Blodproverna var perfekta. Med allt tillsammans är jag frisk som en nötkärna. Men där och då satt jag med öppen mun och undrade om läkaren drog århundradets skämt.

Nu när jag sitter här i soffan och tittar på tavlan jag målade, ser jag allt ont. Jag ser allt som slogs sönder. Jag ser den brännande, blödande smärtan. Jag ser tårarna som kom från hjärtat, men som rann ut genom ögonen. Och jag behöver inte anstänga mig för att se någon som inte tror längre. Någon som saknar det mesta av tillit till något manligt som inte är pappa. Något som ännu inte är överspelat och fortfarande bearbetas. Samtidigt har vi det andra. Det kanske inte är så konstigt att min kropp säger stopp.