Jag hade en dröm. Rosa och konfetti. Jag tänkte högt. Brad Pitt i Thelma och Louise. Mitt i ösande regn, mitt i ansvarslöst böjda träd, mitt i stormens öga, hittade jag dig. Jag kallade dig älskling. Ibland sa jag att jag hatade dig. Jag gungade dig i min famn. Vaknade omringad av självförakt.

Dygnslånga sekunder.
I väntan på mörker.
Årslånga minuter.
I början av hopplöshet.

Jag hade en dröm. Jag hittade dig. Vi kallade det kärlek. Du och jag skalade av lager för lager. Jag tillät dig att ta mig. Hitta på nya namn till mig. Kasta mig på golvet. Jag tillät mig att vara din sopkorg i koppel. Jag sa att jag skulle älska dig tills jag dog. Och jag hade rätt. Jag dog. Inuti.

Vita nätter.
I väntan på monster.
Svarta dagar.
I början av trasighet.

Jag fick en ny dröm. Springandes nerför trappor. Uppför trappor. Bland höga skrik. Bland blöta kinder. En vardaglig skräckfilm på repeat bakom ögonlocken när du varit snäll och hjälpt mig att somna. Jag hoppades på osanning. Väckte begär för, med någon som lika gärna hade kunnat sett ut som något skummande i flaska.

Tunga andetag.
I väntan på ont.
Dubbla hjärtslag.
I början av ensamhet.

Jag vaknade. Flera dagar för sent. Jag hör ditt skratt. Jag känner varje dag. Varje natt. Varje ont. Jag klarar inte med någon annan. Jag vill inte att någon rör vid mig. Jag vill inte att någon känner mig. Och där kommer du med dina bokstäver. Hånar mig. Kliar som morfin. Hur vågar du? Hur vågar du skriva att du saknar mig?