Det som skulle bli. Det som var och blev. Det var ingen som dog. Men det känns så. Något dog. Och jag har ingen gravsten att gå till. Jag har mina krympande väggar. Jag har en hungrig ensamhet. Jag har ett skitigt golv. En blinkande lampa i badrummet. Tårrandiga kinder.

Jag ser och jag vet. Vissa har svårt att förstå. Vissa frågar inte. Det är okej. Jag kräver inte att molnen ska bli mörka över någon annans huvud än mitt. Det dracks lite förstår ni. Jag blev lite släpad i håret. Jag blev lite skrämd. Jag blev lite ledsen. Lite manipulerad. Jag blev lite trampad på, som ett golv. Jag skämdes lite. Jag älskade lite. Villkorslöst. Jag litade på, lite. Jag släppte in, lite. Jag lät någon få mig, mycket lite. Någon fick dela mitt, jag, väldigt mycket lite. Jag bad lite om hjälp som inte fanns, som inte kom. Jag gick tillbaka lite. Det blev lite ramaskri då. Och min självkänsla blev lite trasig, lite mer. Det är lite okej att blunda för det. Det gör jag också, när jag inte är tvungen att känna lite allt. Det är lite okej att blunda, för jag berättar ändå här.

Den inbillade tryggheten försvann. Den starka kärleken gick upp i rök. Det blev svart. Allt blev svart. Jag slår huvudet i bildörren varje halv sekund. Jag får bulor och blödande varbölder hela vägen ner till lilltån varje annan halv sekund. Allt jag vill är att sova, utan att vakna femtioelva gånger. Utan att drömma. Bara sova. Och sedan orka kliva upp. Vilja kliva upp. Slippa tårrandiga kinder. Men vad jag har är en ouppackad resväska, en man som heter Ove, en jävla discolampa och en känsla att aldrig vara tillräcklig.