Det känns som om jag är en stor känsloexplosion, som varken har koll på armar eller ben. Huvudlös. Ändå slog jag mig så hårt under morgonen, att jag trodde huvudet skulle ramla av och skalla betongtrappan utanför jobbet.

Ibland, ensam, ligger jag raklång och bara tittar. Tittar på ingenting och känner mig bortdomnad som ett snart myrkrypande ben. Sedan känner jag hur det blir blött, hur det rinner nerför kinderna. Först som ett lätt duggande. Följer gör oftast ett hysteriskt hulkande och fosterställning. Ända sedan första mötet har mina känslor varit oberäkneliga, på snudd till okontrollerbara. En höna blir en fjäder. En droppe blir ett hav.

Jag är inte säker på att pappa hörde vad som hände med mina tårkanaler, när jag frågade om jag fick titta förbi senare och dela deras söndagsmys. Frågan fastnade till och med i halsen. Svaret; att jag inte ens behövde fråga, fick mig att efter samtalet skruva upp musiken och sjunga med. Det går inte att ge efter för översvämmade ögon för det. Men det blir likadant nu, av att bara skriva om det. Nu när jag dränker det, gör jag på samma sätt som bilen. Jag vägrar likna en tvättbjörn, när jag äntligen har ansträngt mig. Jag börjar, i skrivande stund, ändå inse dränkandets omöjlighet.

Ditt kort står kvar. Vänt in mot väggen, precis som det har gjort i flera månader. Något i mig klarar inte av att plocka ner det. Faktum är att jag inte ens klarade av att vända på det själv. Det stod för en vän. Hon tyckte så och hon tyckte nog rätt, särskilt efter att ha plockat upp mig ur den delvis självförvållade sjön av salta droppar. Trots att jag inte ser, kan jag beskriva varenda millimeter av dig. Den som jag ramlade, föll pladask för. Det är det värsta, att jag vet vem du kunde vara. Fylld med kärlek.

Du fick mig att riva sönder korten jag hade på de andra, för att bevisa. Jag bevisade med min kropp, med mitt hjärta, med min hjärna, med min själ och mina ord. Jag blev din. Din docka.. Och nu är jag genomskinlig. Jag vet faktiskt inte vem jag är utan dig.