Tre till fyra. En timme. En stund som vid avslut har känts som ynka tio minuter, men samtidigt har sprängt berg till smågrus. Så jag möter min av tårar grumliga spegelbild, ett skal. Ett tomt svart skal. Hur blev jag sån? Hur blev jag den som rymmer så mycket ilska, så mycket smärta, att det bara blev ett osmickrande yttre kvar? Hur lever jag, om det enda jag känner mig kapabel till, är att andas? Hur fortsätter jag framåt, när jag inte kan se imorgon?

Jag är tvungen att drömma om det där. Jag är tvungen att utstå det om och om igen. Jag är tvungen att ha ett glädjeskuttande hjärta i en dröm. En dröm. Hur dina fingrar knottrade min hud. Hur kyssar fick det andra, det dumma, att flyta ihop till en grå distanserad massa. Hur, jag älskar dig ifrån dig, fick mig att vilja lite till och lite mer. Jag hade inte ens en halv tanke på att jag skulle sitta här, tömma mina ögon och välta ut mig själv ur en kraschad tunna. Och det ger mig en sån jävla huvudvärk.

Hon gräver inte på ytan. Hon ber mig att gräva fram den lilla. Hon vill att jag pratar om sånt som kan sitta kvar och rispa med vassa föremål på insidan. Hon vill höra om dig. Allt vad du var för mig. Allt och resten jag var för dig. Hon vill inte att jag ska gömma mig i en mjuk bubbla. Det var allt vad jag ville idag, simma i en djup alkoholdimma och glömma. Glömma att du någonsin gjorde entré i mitt liv. Men jag besökte soffan och vattnade den istället.

Allt jag vill ha är lugn. Allt jag vill ha är någon stryker min kind, säger att allt blir bra och håller om mig tills den inre jordbävningen är över. Allt jag vill ha, är en delad säng med någon som tycker att jag är värd mer än en dörrmatta. Allt jag vill, är att någon ser mig. Tittar på mig, som jag alltid gjorde med dig. Allt jag vill är att jag blir viktig för mig först.

I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much
And my scars remind me that the past is real
I tear my heart open just to feel