Jag klarar inte det här. Jag bara klarar inte det här. Jag vet inte vem jag kan ringa. Jag vet inte vem jag ska prata med. Jag vet inte vem som orkar lyssna. Jag vet inte vem som kan förstå. Jag vet inte vem som kan få mig att känna någonting annat än ont. Jag vet inte vem som kan stoppa den här hysteriska gråtattacken. Allt för lite kyckling.

Jag klev upp ur sängen strax före klockan sju. Måste. Laga. Mat. Så jag ställde mig vid bänken, tog fram skärbrädan och började göra tärningar av filén. När jag nästan är klar, kramar det runt hjärtat, så hårt, att jag tappar andan. Jag blev tvungen att sätta mig på huk och krama handtaget till en av lådorna. Jag hade honom framför ögonen. Jag hade honom där när jag knep ihop ögonen och släppte efter för floden.

Jag har inte tillagat kyckling sedan han. Jag har inte tillagat kyckling sedan han inte hade ätit på flera dagar. Jag skulle bjuda. Maten tog för lång tid. Han skrek i telefonen. Jag var inget vidare. Han var hungrig. När det var färdigt, behövde han inget. Han ville inte ha. Jag for dit ändå. Han måste ju äta. Jag kom med maten. Han kunde inte äta. Det var för hårdsmält och jag hade tagit för lång tid på mig. Han var arg. Jag var inget vidare.

Och han, han var ju faktiskt drogfri...

Jag har inte varit mig själv. Min egen. Jag har varit någon annans. En skugga. Jag har vänt ut och in på mig själv. Det räckte aldrig. Jag räckte aldrig. Och jag kan inte andas. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte att mina ben ska bli blöta av tårar. Jag vill inte vara i min kropp, i mina känslor. Jag vill inte vara den här, sån här. Jag vill inte vara i någonting som aldrig tar slut. Det var allt det här för lite kyckling. Lite kyckling som fortfarande ligger kvar på skärbrädan.