I några sekunder har jag suttit i min soffa, i mitt hem. Alla saker som jag tar i är terapi. Disken. Skorna. Kläderna. Böckerna. Köksgrejorna. Sminket. Jag kan fortsätta, men jag hyser tillit till att människors hjärnkapacitet är tillräcklig för att förstå min poäng. Missförstå mig inte, det här är fantastiskt. Det är skönt att ha mitt. Det är skönt att vara själv. Men av en viss någon, hade jag förväntat mig mer. Jag har önskat att det här skulle vara fortsättningen på något bra.

Mitt i det här, märkte jag att soffan fortfarande luktar nytvättad. Den luktar lägg-dig-ner-och-dröm-jag-ska-ingenstans. Tillsammans med musiken blir den en helhet. En, älskling kom hit till mig.

Innan den här lilla pausen, hade jag ett rätt bra flow. Köket är nästan fyllt. Det är i alla fall så man kan laga mat, så jag kan laga mat. Som den potatisgratäng jag tänker göra, känns resterande. God, smakrik, men opålitlig. Den håller sig inom samma mönster, men blir aldrig riktigt likadan. Jag lyssnar, men jag hör inte att någonting tänker förändras. I det avseendet är potatisgratängen mer än det andra.