Hon satt och tänkte på alla dessa karlar som kunde sitta och tala om sitt förakt mot kvinnomisshandlare. När det kom till dem själva, var de praktfulla gosedjur. De skulle aldrig göra något dylikt. Och kvinnor måste få försvara sig, på vilket vis de ville eller kunde. Vad annorlunda det hade blivit. Konstigt. Han hade tagit formen av det monstret, som bara fanns i sjuka människor. Han hade tagit formen av det monstret, han skulle göra illa om han såg. Vilken ironi.

Hon undrade hur det varit om han hört av sig. Om han sagt det där lilla ordet. Hon undrade hur det skulle ha varit om det sista ordet varit förlåt, istället för "tack, för att du har ställt till det för mig". Tack älskling, för att du har gjort det här mot mig, fick hon. Hela kvällen hade varit hennes fel. Hon var en subba också, mellan de icke verbala hoten. Vad hade han gjort för att förtjäna det här. Han hade bara tagit hand om henne. Han hade inte varit något annat än snäll. Han var gud. Störst, bäst och vackrast. Det ekade i huvudet på henne. Hans röst var fortfarande starkt skrikande.

Hon rös. Väggarna omkring henne verkade komma närmre. Lägenheten var stor, men den var mindre utan honom. Precis som luften hon drog in i lungorna tycktes sakna syre.

Hon hade tusen frågor. De flesta började med varför. Varför hade inte hon betytt, som han betyder för henne? Varför var det hennes fel? Varför såg han inte att ölen i hans hand gjorde honom sjuk igen? Hade hon och han bara varit på låtsas, en jävla lek? Varför var hon ensam, när han hade lovat dyrt och heligt? Varför fick det inte vara bra, sådär, som de hade talat om? Varför, varför, varför..

Allting var inte negativt, men det sågs genom ett svart hjärta. Hon skulle förmodligen få besöka ett annat land i jobbet. Hon skulle få tatuera sig. Hon skulle få ett efterlängtat besök. Hon skulle få gå på ett bröllop. Hon hade mycket. Nästan allt. Livet hade fortsatt springa utan honom.