Om några timmar skulle kvällen fylla en vecka. Det skulle vara en vecka sedan hon stirrat in i hans mörka ögon. En vecka sedan hon varit livrädd. En vecka sedan hon gråtit hysteriskt i hopp om att han skulle sluta. I hopp om att hatet i hans ögonpar skulle ge sig iväg och aldrig mer närma sig.

Hon hade tagit bort alla hans meddelanden. Hon ville inte läsa. Hon ville inte veta att det funnits. Att dom varit. Ändå hindrade ingenting henne från att läsa det hon skrivit sedan hon träffade honom. Hur glad hon varit i honom. Hur lycklig han gjort henne. Hur jävla fantastiskt det varit att känna sånt hon aldrig känt förut. Att han valt henne. Han hade valt henne och gjort henne speciell. Hon var sin egen, men hon hade varit hans. Läsningen var självplågeri. Rent idiotiskt självplågeri.

Det var tydligt att det var lätt för andra. Lätt att säga vad som var rätt att tänka. Lätt att säga vad som var rätt att känna. Lätt att säga vad som var rätt att göra. För henne var ingenting lätt. Det var inte lätt att kliva ur sängen, inte att ställa sig i duschen, inte att äta och inte ta sig för att göra någonting. Det var heller inte lätt att förklara. Men det som störde henne mest, var tomheten. Hon var tom. Lägenheten var tom. Livet var tomt. Ingenting hade blivit som det skulle.

Sedan förra gången hon skrev, hade knivarna vandrat en bit ur lungorna. Det gjorde inte fullt lika ont att andas. Det var egentligen aldrig själva behandlingen som gjort det svårt. Det var vad den fina sidan hade sagt. Det som hände, som inte skulle ha hänt. Han var inte den som var den. Han var inte den som gjorde illa, inte på något sätt. Han var en stor nallebjörn med den mest gigantiska pumpen hon någonsin känt av, där, mitt i bröstet. Och hon hade känt, när hon verkligen lyssnat.

Idag hade varit en bra dag. En bättre dag. Den var dock inte fullt lika bra, efter att hon stängt dörren bakom sig. Han fattades henne.