Det var mörkt. Inte ute, men inne. Inuti. När hon lyfte handen och lade den mot sitt bröst så kände hon det. Mörkret. Kylan. Märket som nu och föralltid, skulle finnas kvar.

Hon hade upplevt det förut. De kolsvarta ögonen. Det hårda. Maktlösheten. Förvirringen. Rädslan för vad som skulle hända, när det skulle hända. Oron för hur smärtsamt det skulle vara, fysiskt och känslomässigt. Hon kände hur det darrade i underläppen. Samtidigt försökte hon få det att sluta, precis som hon försökt att få det andra att sluta. Med för lite luft i lungorna, konstaterade hon att det inte gick det här gången heller. Hon kunde inte ens kontrollera sig själv, så hur skulle hon kunna kontrollera någon annan.

Uppgiven satte hon sig i soffan. Det enda hon kunde förmå sig till, var att titta in i väggen. Väggen som ständigt fanns där. Lika uppenbar. Lika klar. Den skulle fortsätta stå där, helt ovetandes om vad som hänt utanför, vid en annan vägg. Någonstans mitt i, kunde hon höra hur magen skrek. Den var hungrig, utan att hon själv ville. Hon ville inte stoppa någonting i munnen. Hon orkade inte. Hon var säker på att varenda tugga skulle ge huvudvärken en redig påminnelse.

Det hade inte alltid varit såhär. Visst hade det funnits dåliga stunder, men det fanns flest av dem bra. Han hade fått henne att slappna av tillräckligt. Hon hade sänkt garden. Blivit kär. Börjat älska. Han hade tagit fram sidor som varit svåra, nästan omöjliga att hitta. Han hade tagit sig tid. Varit varsam. Framförallt, inte gett upp. Och så plötsligt hade det hänt. Det där fina. Det som hon bara delade med honom.

Ofta hade han skällt på andra, för att de inte gjorde som han tyckte, att de inte tog efter hans råd. Det klagades på att det skylldes ifrån sig till alla andra. Ändå stod han bara där och gjorde likadant. I stilla tystnad, undrade hon om han såg det själv eller om han blivit hemmablind. Hon fastnade på det sista och allting annat försvann ur tid och rum.

Hon hade aldrig känt av att det var såhär det skulle bli. Det hade gått så fort, från en stund till en annan. Men hon borde ha förstått att det var oundvikligt. Hon hade hört listig, falsk och stark. Det var bara så det var och det fanns inget, inget hon kunde göra åt saken. Hon hade också hört, att han var tvungen att inse det själv. Men det lilla hopp som fortfarande fanns, tvekade för kung och fosterland.

Med en apatisk hand sökte hon mobiltelefonen. När hon hittade den tryckte hon fram numret, tittade på det och undrade. Vem var han? Vart var kärleken? Var hon värdelös som flickvän? Hur skulle det bli om hon lämnade? Vem skulle älska henne då? Vad skulle hända om. Hon stannade mitt i tankens mening. Hon ville inte fortsätta. Det gjorde ont. För ont. Tårar rann ner för hennes kinder. De hade inte tagit slut. Och hon bad. Hon bad på sina knän. Snälla älskling, drick inte mer.