Jag såg en historia som aldrig tog slut. Händer flätade tillsammans. Ett hjärtas önskan och lyckan att vara två. En historia som skulle skrivas med bläck. På samma vita papper där det oskuldsfulla försvann när spetsen nuddat den matta ytan.

Det var historian som skulle föras vidare med vinden. Viska fortsättningen i någon annans öra. Leda tvivlet in i ljuset och låta känslan växa.

Berättelsen har bleknat med tiden.

Jag har glömt hur det låter, glömt hur det känns.

Så jag ber någon annan skriva de sista raderna på ett nytt blankt A4.

Nu sitter vi på Arlanda och fördriver tid. Smått övertrött. Lagom seg. Helt död. Snart beger vi oss alltså, inte långt kvar allt. Det känns verkligen i magen och just nu vet jag inte om jag ens vill närma mig planet. Haha Stora och läskiga enar.

Hoppas ni sover gott allihopa. Sov lite åt mig också är ni gulliga.

Hejdå Sverige. HEEEEEEEEJ Grekland.

Det är en prövning varje dag. Nya intryck. Gamla intryck. Samma stad. Samma jävla stad. Det är överallt, hela tiden.

Ibland undrar jag om en förlust av synen skulle göra det lättare. Samtidigt skulle jag även slippa se min egen spegelbild. Speciellt när jag gör mig själv besviken, när jag andra får uppleva samma frustration.

Det är bara för mycket vill ha. Det är för mycket hur ska det gå till. Det är för mycket tänk om. Mina skadade tankar lever sitt eget liv.

Please, please cure me.

Ibland är jag verkligen för smart för mitt eget bästa. Passet är borta. Det ligger nog på nåt superenkelt ställe och flinar åt mig.

Nu har jag varit vaken alldeles för länge och jag kan nog räkna på en hand vad som inte flugit genom huvudet.

Sinnesro. In. My. Ass.

Under middagen.

(Vi köpte pizza)

Jag: Tänk dig att jobba med det här varje dag när du inte äter det.

Pappa: ??

Jag: Men muslimer äter inte skinka.

Pappa: Då äter dem oxfilé?

Jag: Ja, pappa...

Lite panik.

Lite nervös.

Lite döende.

Jag tror vi stavar resfeber med stort R.

Jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg hur många som läst inlägget nedan. Men frågan återstår fortfarande. Och jag undrar, ska jag tolka er tystnad som att ni delar min åsikt eller har ni någon annan uppfattning?

Min mening var att folk skulle bli medvetna. Få upp ögonen och ifrågasätta. Göra det jag gör med andra ord. Är det någonting jag skulle kunna diskutera i all oändlighet så är det detta. En sak att någon säger det till mig, men tänk om det var någon bräcklig och sårbar?

Jag har tagit mig långt. Jag vet att det är något jag inte kan ändra på. Så när någon säger de orden till mig blir det mer "Jaha och?", "Var det något du ville upplysa mig om?", "Menar du att jag missat min egen spegelbild?". Samtidigt som jag skrev de där meningarna kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. För det kan knappast bara vara jag som inser hur fruktansvärt löjligt det låter.

När jag själv fått det kastat i ansiktet har det aldrig legat någon positiv klang bakom. Deras försvar har då varit "jag visste inte att det var känsligt", "nej, men det var inte så jag menade". Frågor som återkommer i mitt huvud är: Hur menade du då? Hur hade du reagerat när det första någon gör är att kommentera din vikt? Hur då känsligt? Frågar du alltid om andras vikt eller reagerar du bara på min?

Min positiva klang skaffar jag mig själv. Varje gång jag äter vad jag vill. Varje gång jag äter hur mycket jag vill. Varje gång jag ställer mig på vågen och samma siffror fortfarande uppenbarar sig. Det är också då jag ler.

Min lyx.

Jag vet att du skulle vilja dela den med mig.