Jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg hur många som läst inlägget nedan. Men frågan återstår fortfarande. Och jag undrar, ska jag tolka er tystnad som att ni delar min åsikt eller har ni någon annan uppfattning?

Min mening var att folk skulle bli medvetna. Få upp ögonen och ifrågasätta. Göra det jag gör med andra ord. Är det någonting jag skulle kunna diskutera i all oändlighet så är det detta. En sak att någon säger det till mig, men tänk om det var någon bräcklig och sårbar?

Jag har tagit mig långt. Jag vet att det är något jag inte kan ändra på. Så när någon säger de orden till mig blir det mer "Jaha och?", "Var det något du ville upplysa mig om?", "Menar du att jag missat min egen spegelbild?". Samtidigt som jag skrev de där meningarna kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. För det kan knappast bara vara jag som inser hur fruktansvärt löjligt det låter.

När jag själv fått det kastat i ansiktet har det aldrig legat någon positiv klang bakom. Deras försvar har då varit "jag visste inte att det var känsligt", "nej, men det var inte så jag menade". Frågor som återkommer i mitt huvud är: Hur menade du då? Hur hade du reagerat när det första någon gör är att kommentera din vikt? Hur då känsligt? Frågar du alltid om andras vikt eller reagerar du bara på min?

Min positiva klang skaffar jag mig själv. Varje gång jag äter vad jag vill. Varje gång jag äter hur mycket jag vill. Varje gång jag ställer mig på vågen och samma siffror fortfarande uppenbarar sig. Det är också då jag ler.

Min lyx.

Jag vet att du skulle vilja dela den med mig.

Hur många gånger har man (under sin uppväxt) hört, att det inte är okej att säga till en överviktig person att den är tjock? Har man inte alltid med sig det som normalt folkvett och hyfs? Jag minns att det klassades som fy fy, med andra ord en förolämpning. En grov sådan.

Idag tänker jag mer på att jag inte vet någonting om den personens bakgrund, svårigheter eller allmäntillstånd. Jag tänker på att det är något man inte säger, för det är respektlöst och elakt.

Det som får mig att reagera är att människor gör skillnad på tjocka och smala. Är det inte lika kränkande och förnedrande att höra ”men gud så smal du är”? Vet någon min bakgrund? Vet någon att jag kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan att ett enda gram syns på vågen? En del skulle kalla det lyxproblem och jag håller med. Jag är glad för det, men samtidigt gnager det i bakhuvudet vilken skillnad det är. Varför ska jag behöva försvara mig som smal? Medan man bara ska veta att man inte kallar en överviktig för tjock?
”Tjockis” är ett skällsord. Jag skulle vilja klassa ovanstående ”men gud så smal du är” som exakt samma sak. Det borde också vara någonting man bara inte säger. Det borde ha en identisk innebörd.
Jag blir arg när jag tänker på att det är något man bara ska ta. Man ska behöva försvara sig. Man ska ha en anledning. Man ska ha ett problem. Ändå begär aldrig någon att en överviktig människa bara ska ta detta, trots att fetma och undervikt kan ha precis samma bakomliggande orsaker. Genetiskt, ätstörning eller annan åkomma.
Vet ni vad? Mina förklaringar räcker inte. Ni kommer inte att få in det i er skalle och det är det som är så fruktansvärt frustrerande.

Varför är det allmänt accepterat att attackera någon vars vikt inte uppnår det som kallas normalt?

Var tycker du att skillnaden ligger?