Det är en prövning varje dag. Nya intryck. Gamla intryck. Samma stad. Samma jävla stad. Det är överallt, hela tiden.

Ibland undrar jag om en förlust av synen skulle göra det lättare. Samtidigt skulle jag även slippa se min egen spegelbild. Speciellt när jag gör mig själv besviken, när jag andra får uppleva samma frustration.

Det är bara för mycket vill ha. Det är för mycket hur ska det gå till. Det är för mycket tänk om. Mina skadade tankar lever sitt eget liv.

Please, please cure me.

Ibland är jag verkligen för smart för mitt eget bästa. Passet är borta. Det ligger nog på nåt superenkelt ställe och flinar åt mig.