Jag såg en historia som aldrig tog slut. Händer flätade tillsammans. Ett hjärtas önskan och lyckan att vara två. En historia som skulle skrivas med bläck. På samma vita papper där det oskuldsfulla försvann när spetsen nuddat den matta ytan.

Det var historian som skulle föras vidare med vinden. Viska fortsättningen i någon annans öra. Leda tvivlet in i ljuset och låta känslan växa.

Berättelsen har bleknat med tiden.

Jag har glömt hur det låter, glömt hur det känns.

Så jag ber någon annan skriva de sista raderna på ett nytt blankt A4.