Det är omöjligt att förstå hur mörkret kan krypa sig närmre och omfamna dig med ensamhet.
Medan ljuset försvinner bakom alla tårar.

Din lukt hittar tillbaka ibland. Den har satt sig i näsan.
Jag kan känna dina andetag, men när jag vänder mig om finns du inte längre där.
Ditt ansikte dyker upp när jag blundar.
Det är då och endast då,
jag ser den kille jag snubblade så groteskt och (o)charmigt över.
Han vars skratt kunde ge ljus över min dag.
Han vars röst kunde göra mig lugn.
Han vars kyssar kunde få mitt hjärta att stanna.

Jag ville dela mitt täcke med någon som var precis som du.
Nu gråter jag nästan varje gång jag ser din bild.
Varje gång jag hör ditt namn. Och varje gång jag tänker på dig.

Om jag än en gång fick höra "jag tycker om dig"
skulle jag ta dig på orden och undra om det någonsin var sant.
Jag vill äga ditt hjärta som du fortfarande äger mitt.