För två år sedan, just idag, satt jag med en nål i armen och undrade vad som var fel på mig. Varför jag inte kunde andas, varför trycket över bröstet var så kraftigt och varför armen domnade bort. Läkaren sa att jag var normal och jag fick gå. Senare skrev någon annan att det kunde vara panikångest. Men istället för att berätta om de blöta kinderna jag hade ikväll, lugnet jag ville ha men inte fick tillgång till, så tänkte jag dela med mig av ett litet kapitel, som ska tillhöra den bok som aldrig blir färdig.

Kan man sakna någon man inte mött än?
Kan man sakna värmen av en hand som inte finns?
Kan man sakna ett hjärta utan slag?
Kan man sakna ett sinne utan tal?
Kan man sakna en kropp utan ett livs levande andetag?

Jag söker en mening. En mening med allt. En mening om varför han slet i mitt hår och slog med sina ord. Jag söker en mening på frågan om varför och det finns inget svar. Det finns inget svar på varför, varför det blev just jag.

Förut när jag slöt mina ögon, såg jag honom bakom mina ögonlock. Han gav mig mardrömmar. Rädsla. Någonting som satt kvar. Någonting som sitter kvar.

Inte mardrömmarna. Inte nätterna utan sömn. Inte ett värkande hjärta. Inte ett plågande sinne. Det sitter inte kvar. Men rädslan den går ingenstans. Det är den som bygger murar och gör att ingen når mig från insidan och ut. Det är den som gör att jag ibland stöter bort människor jag bryr mig om. Men det är den rädslan vi arbetar med, med mina ord.

Kanske var vi lika stora kålsupare båda två. Han skrev att jag låtsades vara en prinsessa, fastän jag var precis tvärt om. Jag vill tro att jag inte var tvärt om. Jag vill tro att jag inte förtjänade det jag fick. Att jag var och att jag är en bättre människa än så. Jag vill tro att det inte var skrivet i mina papper, men det var vägen jag gick. Och han fångade mig precis just där. När det svarta tomma hålet inom mig var som störst.

Så från djupet av mitt hjärta, förlåt.

Förlåt för att du skrek att jag var den du ville döda. Det var väl inte meningen. Det var väl inte meningen att blåsa upp sig och nästan slå mig. Inte meningen att nästan helt bryta ner mig. Ibland önskade jag att du slog, att du faktiskt knöt näven och tog i med all den kraft du sa att du hade. Att det inte bara var andra framför mina ögon som fick skador. Ibland önskade jag så, för att det hade gjort allting annorlunda. Allt du gjorde var bara att rispa mig med knivar på insidan, så att ingen skulle få se vilket svin du egentligen är. Och så att ingen skulle få veta på vilka vidriga vis man kan skada den man säger att man älskar.

Jag blev arg när han skrev att det känns. Hur fan vet han hur det känns? Hur vet han hur det känns när lungorna krampar för varje andetag? Hur vet han hur det känns att inte kunna sova, att tröttheten och att inte minnas men minnas för mycket är som glassplitter under fotsulorna? Hur vet han hur det är att bli ratad, hotad och vara roten till allt hemskt? Hur vet han att mörker förtär och att hjärtan faktiskt kan gå sönder?

Jag kan förklara hur det känns att vakna upp efter en gruppvåldtäkt i en dröm. Hur tårarna sprutar när man i en annan dröm har sett sin pappa skjuta huvudet av sig med ett hagelgevär. Jag kan måla bilden av hans kolsvarta ögon med det lysande hatet utan att behöva blunda. Och jag kan beskriva hur klumpen av ångest växer sig större när det är dags för huvudet att närma sig kudden igen.

Jag kan fånga smärtan den stunden som ett något vässar klorna och sätter in dem i huden och river under resten av dagarna. Jag kan avslöja hur det känns när det brinner och när det bara känns tomt, som om meningen följde med en västkuststorm. Jag kan snabbspola förbi och förklara den där sången som inte längre går att lyssna på. Varför den bara strör salt i det välkända misslyckandet.

Jag blev ännu argare när han skrev att han älskade mig, för sättet han påstod sig älska mig på gjorde ont. Så ont att det inte blev någonting annat över än ett stenhjärta till någon annan. Men det var någon som sa att tiden läker alla sår. Själv börjar jag undra om det är självskrivet att vissa saker stannar kvar som en grävling mitt i vägen, för att kunna orsaka oförklarliga giftiga efterskalv.