Jag kan inte säga att jag haft ett dåligt år. Jag har förmodligen haft det bästa året någonsin. Men jag känner mig tom. Ihålig. Ömtålig. Svag. Som om en bomb har brustit och utplånat all den glädje och lycka jag vet att jag kan känna. Som om jag misslyckats som vän och tappat lusten att vara mig själv.

Året började med att mina ord blev publicerade och hamnade överallt. Det fortsatte med en fantastisk London-resa över min födelsedag med min bästa Soulie. En resa som inkluderade en telefonintervju på självaste Primark och mig i Göteborgsexpressen på högtidsdagen, till följd av en musikalfilm i en gigantisk biosalong med skinnsäten.

Jag fick fortsätta med Kommunals medlemsutbildning och sedan bli skolinformatör. Jag fick träffa människor som trodde på mig, lärde mig, stöttade mig och framförallt tog fram det allra bästa jag hade i mig. Inte bara förtroendevalda, utan nya vänner, kollegor och alla fina pensionärer. Det var året då jag valde att flytta hem igen, efter att ha byggt upp mig inifrån och slutat leva med hjälp av konstgjord och tillfällig andning. Det var tidpunkten då jag insåg att jag var mer och är värd mer än vad jag gav mig själv erkännande för. Att jag inte behövt någon annans kropp mot min, för att göra mig hel.

Det var ett år med två bröllop inom en vecka. Pappas bröllop och en annan fantastisk vän i en karl i södern. Det var en intensiv semestervecka på västkusten. Ett år med sinnessjuka efterfester och galna idéer, både innan och efter flytten. Det var året då jag gjorde vad jag ville, för mig och min egen skull. Jag köpte en lägenhet. Jag fick en Cissi-sambo på köpet under sommaren. Jag klarade av och genomförde ett av de värsta jobben jag någonsin satt min fot på, trots fullständig psykisk utmattning. Av den ”enkla” anledningen att mitt sinne och mitt hjärta överlevde det där andra monstret. Mitt monster.

Jag hann vara på mitt favoritställe i hela världen. Där lugn och ro är det enda som existerar, tillsammans med ljudet av vågor som slår. Ett ställe där solen alltid skiner, fastän regnet smattrar mot det tak och väggar farfar byggt. Jag har hunnit tillbringa tid med den någon som har ett eget kapitel för sig, där jag har vaknat med armar runt mig som gett mig trygghet och en annan sorts värme.

Det finns andra speciella och fina människor som jag också hunnit med att träffa och umgås med, som inte betyder mindre för mig för det, bara för att ni alla inte får en egen beskrivning. Men Jenny, du och din son, min favoritpojke i alla kategorier, har föralltid en särskild plats i mitt hjärta. För dig gör jag allt och lite till. Det gör jag för er alla, så länge ni vet att ni har min kärlek och omtanke tjugofyra timmar om dygnet. Tvivla aldrig på det.

Jag fick också turen att fortsätta engagera mig fackligt här i norr. Jag fick en helt otrolig vecka i Stockholm tillsammans med så lika men så olika människor med ett sånt stort hjärta som jag ibland inbillar mig att jag har. Och jag fick vara med att hålla i en ungdomskonferens i Sundsvall.

Hela året har jag känt mig behövd. Jag har känt mig tillräcklig. Vacker. Självsäker. Duktig. Det är nu i det allra sista som det vacklar. Kanske för att jag trycker undan det som påverkar mig psykiskt och känslomässigt på alla sätt jag har lärt mig att jag kan, tills jag inte vet om jag vill anstränga mig för ännu ett andetag och ännu en dag.

Det är därför den här bilden får avsluta mitt år. Min baksida är fin på alla sätt, allt den har fört med sig. Utsikten framför mig, är nästa år. Och alla som har varit uppe på Hallstaberget, vet att den är magisk. Det finns ingenting som säger att inte morgondagen och de resterande 365 dagarna inte kan vara likadana. Nu är bara nu. Ett ledset hjärta varar inte för evigt.

Så, härmed vill jag önska er alla en lika lugn, kärleksfull och glädjerik nyårsafton som jag hoppas resten av det kommande året också kommer att bestå av.