Direktlänk till inlägg 30 december 2015

Ett kapitel som tillhör den bok som aldrig blir färdig.

Av Sandra - 30 december 2015 21:50

För två år sedan, just idag, satt jag med en nål i armen och undrade vad som var fel på mig. Varför jag inte kunde andas, varför trycket över bröstet var så kraftigt och varför armen domnade bort. Läkaren sa att jag var normal och jag fick gå. Senare skrev någon annan att det kunde vara panikångest. Men istället för att berätta om de blöta kinderna jag hade ikväll, lugnet jag ville ha men inte fick tillgång till, så tänkte jag dela med mig av ett litet kapitel, som ska tillhöra den bok som aldrig blir färdig.



Kan man sakna någon man inte mött än?
Kan man sakna värmen av en hand som inte finns?
Kan man sakna ett hjärta utan slag?
Kan man sakna ett sinne utan tal?
Kan man sakna en kropp utan ett livs levande andetag?

Jag söker en mening. En mening med allt. En mening om varför han slet i mitt hår och slog med sina ord. Jag söker en mening på frågan om varför och det finns inget svar. Det finns inget svar på varför, varför det blev just jag.

Förut när jag slöt mina ögon, såg jag honom bakom mina ögonlock. Han gav mig mardrömmar. Rädsla. Någonting som satt kvar. Någonting som sitter kvar.


Inte mardrömmarna. Inte nätterna utan sömn. Inte ett värkande hjärta. Inte ett plågande sinne. Det sitter inte kvar. Men rädslan den går ingenstans. Det är den som bygger murar och gör att ingen når mig från insidan och ut. Det är den som gör att jag ibland stöter bort människor jag bryr mig om. Men det är den rädslan vi arbetar med, med mina ord.


Kanske var vi lika stora kålsupare båda två. Han skrev att jag låtsades vara en prinsessa, fastän jag var precis tvärt om. Jag vill tro att jag inte var tvärt om. Jag vill tro att jag inte förtjänade det jag fick. Att jag var och att jag är en bättre människa än så. Jag vill tro att det inte var skrivet i mina papper, men det var vägen jag gick. Och han fångade mig precis just där. När det svarta tomma hålet inom mig var som störst.


Så från djupet av mitt hjärta, förlåt.


Förlåt för att du skrek att jag var den du ville döda. Det var väl inte meningen. Det var väl inte meningen att blåsa upp sig och nästan slå mig. Inte meningen att nästan helt bryta ner mig. Ibland önskade jag att du slog, att du faktiskt knöt näven och tog i med all den kraft du sa att du hade. Att det inte bara var andra framför mina ögon som fick skador. Ibland önskade jag så, för att det hade gjort allting annorlunda. Allt du gjorde var bara att rispa mig med knivar på insidan, så att ingen skulle få se vilket svin du egentligen är. Och så att ingen skulle få veta på vilka vidriga vis man kan skada den man säger att man älskar.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sandra - 6 juni 2021 12:30

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Av Sandra - 14 april 2021 01:10

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Av Sandra - 3 mars 2021 21:24

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Av Sandra - 25 februari 2021 22:20

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

Av Sandra - 9 december 2019 00:41

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards