Jag är så trött. Så nedrans, satans, väldigt trött på att ha ont. Jävla mage. Idiotiska tarmjävel. Jag har alltså en mycket lindrig inflammation i den där organbiten. En mycket lindrig. Jag undrar hur det hade känts om den inte var lindrig. Den känns förresten inte lindrig. Det här har varat i snart tre år. För att lättsamt beskriva det. Din värsta magsjuka. Nästan varje dag. I tre långa, väldigt långa, år.

Och nu vet jag inte vad det är. Det känns inte som det brukar. Magen krampar. Var och varannan minut. Jag har mått konstant illa i nästan två dagar. Och jag kräktes igår. Det brukar jag aldrig göra. Om jag inte har druckit och käkat ris-ig föda. Det är kul att spy ris. Först spyr jag. Sedan spyr jag för att jag spyr. Sedan spyr jag för att jag spydde. Det är fantastiskt. Jag lyckas nästan varje gång. Inte denna då. Denna gång var lugn. Och utan alkohol. Fast jag hade förstås intagit något ris-igt.

Det var inte obefintliga fyllor, kräks eller ris jag ville gnälla på nu. Det var den där fantastiska tarmen jag ville spy galla över. Jag fattar seriöst inte heller hur jag lyckas göra detta i fosterställning. Det är en ytterst intressant kombination, om jag får säga det själv.

Men. Hur som. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL.

Nu tänker jag återgå till offerkoftan utanför skärmen. Kanske till och med dra täcket över huvudet. Och sedan vakna utan mage. Det hade varit perfekt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...