Jag är så trött. Så nedrans, satans, väldigt trött på att ha ont. Jävla mage. Idiotiska tarmjävel. Jag har alltså en mycket lindrig inflammation i den där organbiten. En mycket lindrig. Jag undrar hur det hade känts om den inte var lindrig. Den känns förresten inte lindrig. Det här har varat i snart tre år. För att lättsamt beskriva det. Din värsta magsjuka. Nästan varje dag. I tre långa, väldigt långa, år.

Och nu vet jag inte vad det är. Det känns inte som det brukar. Magen krampar. Var och varannan minut. Jag har mått konstant illa i nästan två dagar. Och jag kräktes igår. Det brukar jag aldrig göra. Om jag inte har druckit och käkat ris-ig föda. Det är kul att spy ris. Först spyr jag. Sedan spyr jag för att jag spyr. Sedan spyr jag för att jag spydde. Det är fantastiskt. Jag lyckas nästan varje gång. Inte denna då. Denna gång var lugn. Och utan alkohol. Fast jag hade förstås intagit något ris-igt.

Det var inte obefintliga fyllor, kräks eller ris jag ville gnälla på nu. Det var den där fantastiska tarmen jag ville spy galla över. Jag fattar seriöst inte heller hur jag lyckas göra detta i fosterställning. Det är en ytterst intressant kombination, om jag får säga det själv.

Men. Hur som. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL.

Nu tänker jag återgå till offerkoftan utanför skärmen. Kanske till och med dra täcket över huvudet. Och sedan vakna utan mage. Det hade varit perfekt.