Så många gånger som jag undrat om jag varit fast i en dålig humorshow. Denna gång var inte ett undantag. Du ska. Hjälp mig. Var min vän. Du kan. Nej, jag kan inte. Nej, jag kan inte hjälpa dig. Nej, jag vill inte. Nej, jag vill inte guida dig. Hell no, jag kommer aldrig att vara din vän. Det var aldrig meningen. Nej, men det var väl tråkigt. Förlåt mig. Nej, men jag tänker: för fan, förlåt dig själv. Om det ens är möjligt, din obotliga psykopat.

Jag hade det inte värst. Jag har aldrig sagt att jag haft det värst. Men jag hade det illa. Inte illa för min kropp, men för min hjärna. Han matade mig med sina ord. Sin verklighet. Och jag var hans förlängda arm. Jag sparkade och jag slog mitt inre, med hans ord.

Innan jag gjorde undersökningen för magen fick jag frågan: vad är värst? Gastroskopi eller Koloskopi? Pest eller kolera. Jag vet inte. Så jag tänkte samma om det här. Vad är värst? Att bli slagen fysiskt eller psykiskt? Pest eller kolera. Vad läker snabbast? Vad lämnar minst spår? Vad syns utanpå? Jag vet inte. Jag bara undrar, behöver man verkligen jämföra? Misshandel är samlingsnamnet på vad det är. En miss i handlingen. Jo tack, det var väl gulligt och sådär.

Ja, det var väl en miss i handlingen. Det var ju aldrig meningen. Aldrig meningen att såra,
att förlöjliga, att ljuga, att manipulera, att kasta saker, att hota, att missunna, att göra sig stor, att förminska, att dölja, att klandra, att skrika eller att vara våldsam. Om vi nu ska jämföra, vad är värst? Att vara den bakom slagen och orden? Eller att vara den som tar emot? Jag menar, det vore väl förjävligt att vara den stackars sate som tror att våld är lösningen. På den här, normala sidan, har vi i alla fall ett samvete som inte behöver tvättas och våldtas med koncentrerat lösningsmedel.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland. Efter i lördags, när någon okänd försökte ta sig in genom mitt fönster, verkar jag drömma varje natt. Jag är inte rädd. Jag är heller inte otrygg i mitt hem. Det är väl mest bara känslan. Känslan av att veta att någon försökte, men inte veta vad den försökte med. Förutom att försöka komma undan oupptäckt antar jag.

När någon inte är överdrivet oroad och halvt försöker skrämma upp mig, tänker jag på det komiska sambandet mellan boken i fönstret och den här händelsen. I somras sträckte någon sig och lade in en bok vid namn Seansen och på Halloween försöker någon ta sig in genom samma fönster. Man börjar ju undra om jag har ett spöke som vill hälsa på. I så fall hoppas jag att det är farmor.

Om inte annat, var det helt enkelt en annan sorts miss i handlingen.

Den omtalade boken:

Angelica demonstrerar: 
 

Så jag sitter här ensam och funderar. Jag har ingen att dela detta med här hemma i min soffa, så jag delar med er. Alla er. Jag har skrivit mycket. Jag har skrivit lite. Jag har fått kommentarer om att jag är duktig. Att det jag skriver är bra. Att det är känslosamt. För min del är allt jag skrivit om viktigt. Men ingenting har egentligen varit så viktigt som mina ord om hemtjänsten. Och jag har aldrig fått riktiga, verkliga blommor, för någonting jag har bokstaverat.

Kommunal sökte upp mig, lilla mig, för att ge mig blommor. Uppskattning. Det är glädjetårar. Det är bortom ord. Bortom min förmåga. Men det är min förstasida. Vårdyrkets början till en positiv förstasida.

Det jag skrev var inte för min egen del. Det var för er alla som sliter varje dag. För alla er som lyssnar, bryr er och tar till er av andra människors krämpor och problem. Det var till alla er som springer mot tiden, trycker undan era onda leder, kämpar fram ett leende med sprängande huvudvärk och som hoppas och tror på en bättre framtid. Ni är guld värda. Ni ska sträcka på ryggen och bära yrkets roll med stolthet. För ingen som klagar, ingen politiker, ingen myndighet, ingen chef, skulle göra jobbet bättre än er som håller till på golvet.

Anledningen till att den 4400 tecken långa texten formades, är att enstaka tråkiga, tragiska händelser fortsätter att forma synen på vården idag. Det finns anhöriga som sliter ont hemma, för att dem inte vågar sätta sina kära på boenden på grund av det de läser i tidningar. Det finns såna som inte litar på oss, för att de tidigare har blivit av med pengar eller andra ägodelar. Det finns såna som har så dåliga erfarenheter av vården, att de inte tror att det finns människor som kan sitt jobb. Det enda jag kan säga, är att jag är ledsen. Jag är ledsen att ni inte träffade mig och all den fantastiska vårdpersonal jag har mött, innan dess. Och så vill jag be om ursäkt för alla dem som aldrig borde satt sin fot i din närhet.

Idag och resterande dagar är såna som vi ska gå till jobbet med ära. Med glädje. Vi har andra människors liv i våra händer. De sätter hela sin existens till att du och jag behandlar dem med värdighet och respekt. Det är någons morfar eller mormor. Farmor eller farfar. Någons mamma eller pappa. Någons syster eller bror. Det kan vara någons barn. Det är människor vi vill ha tillräckligt med tid till att lyssna om livet, erfarenheter, sjukdom, kärlek och önskningar. När vi har det, kan vi också ge bästa möjliga perfekta vård. Samma vård som vi alla vill ha, när den dagen kommer.

Jag önskar att jag får fortsätta på det här. Att min chef ser att jag vill öppna ögon. Visa vad vi gör. Öka förståelsen. Göra yrket attraktivt. Att jag vill prisa eldsjälar som ger den lilla, extra kryddan i andras liv. Och jag önskar att vi en dag får uppleva att vårt engagemang visar sig i plånboken.

#varbergskommun #varbergsomsorg #hemtjänst #denofärdigahemtjänsten #nugörviskillnad #kommunal #varberg