Ibland kommer den där ensamhetskänslan som en våg över mig. I samma stund undrar jag varför jag tvunget flyttade så långt. Det hade förmodligen räckt med fem eller tio mil. Men nej, jag drog till med hundra på en gång. Av egentligen ingen anledning alls. Bara för att jag ville. Fast å andra sidan minns jag att jag i nian sa till pappa, så långt bort från Kramfors som möjligt. Längst ner i Skåne. Vem kunde tro att jag skulle hamna så nära till slut?

Det är inte det att jag vantrivs. För det gör jag inte. Jag har aldrig haft det så lätt förut. Det är nästan som att glida på ett bananskal.  Men det beror säkert på att jag aldrig varit utan manligt sällskap såhär länge heller. Jag var inte alls särskilt duktig på att vara ensam. Och jag drogs till det barn inte ens kan bokstavera. Är det inte märkligt att jag trodde att det skulle fungera, varje gång? Man brukar säga att man inte kan göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men det är jävligt lätt. Det är bara att blunda och köra på.  

Någon skrev nyligt att jag inte längre tar någon skit. Det är förvisso sant. Jag står upp för mig själv. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Utan att någon sitter i bakgrunden och kommenterar hur fel jag är. Utan att någon ger mig dåligt samvete för att jag finns till. Jag undrar, vet ni hur det känns? När någon kritiserar hela din existens? När någon smyger in små, små, till synes obetydliga kommentarer att du till slut inte vet om det är du eller dörrmattan som samlar upp mest skit? Vet ni hur det känns att lämna ett barn som inte är ditt med en man som precis, med sina armar, såg till att samma barn inte fick luft?

Jag vet inte om ni vet. Men jag får leva med det. Jag kan blunda och se det bakom mina ögonlock. Jag kan blunda och se mina monster. Varenda gång jag känner mig ensam, är det exakt vad jag ser. Det får mig att aldrig, aldrig någonsin vilja ha en man i min närhet. Inte ens om den karln lovar och svär att han inte är likadan. Inte om den karln lovar på sina barns huvuden, på sin mamma eller pappas grav, för det gjorde han också.

Även om jag numer känner mig rätt säker på mig själv, så vet jag hur det ser ut. Statistiskt sett. Med tanke på honom, har jag större benägenhet att hamna på ett liknande ställe igen. Förmodligen ett snäpp värre också. Blåmärken på utsidan. Om jag ens kommer undan med livet i behåll. Visste ni att det är cirka tjugo kvinnor om året, som dör i samband med våld i nära relationer? Det är bra nära två kvinnor i månaden. Hur många av dem tror ni kräktes invärtes åt meningar som ”det är bara att lämna” innan ljuset framför deras ögon slocknade?

Nu kommer jag att få höra att jag inte kan tänka så. Men jag behöver tänka så. Jag behöver skydda mig. Jag behöver vara försiktig. För det är lätt. Det är lätt, även om man inte blundar. Hur ser du att någon är våldsam på första dejten? Hur vet du att slaget kommer, medan du upplever nyförälskelse och Nirvana?

Jag vill tro att jag lärt mig någonting. Att jag har det i bakhuvudet. Varningssignaler. Tjutande ivriga klockor som vill att jag springer åt andra hållet, om jag vill överleva. Jag vill tro att det jag vill ha, kommer gåendes min väg, när jag minst anar det. Jag vill tro att jag är redo för det då. Att jag inte spottar den mannen i ansiktet om han kommer med en bukett blommor. För det är absolut ett helt möjligt scenario. Hur rolig låter inte jag att leva med?

Nej, men allvarligt nu. Jag har det bra. Jag mår bra. Det är bara positiva saker som hänt sedan jag hamnade här. Men just nu saknar jag Norrland. Jag saknar hemma. Det är bara mina tankar som vandrar. Det saknas tillit. Och jag är full av rädslor, vad gäller det där andra könet. Vad gäller mig själv också. Att jag skulle missa någonting väsentligt. Men det är väl ingenting som inte går klättra över, eller hur? Jag har ju ändå kommit hit. Dit, där mina ord hade betydelse för någon annan. Så jag vann.