Jag hittade precis min påbörjade bok. Inte en bok författad av någon annan. En bok författad utav mig. Men jag hade på riktigt, glömt att den fanns. Den slog mig rätt i nyllet. Det är inte så upplyftande att läsa om hur det är att känna sig ensam, men inte vara ensam. Hur det är att kanske inte vilja leva och kanske vilja dö. Att behålla det i huvudet på sig själv, medan man som tolvåring blir kallad hora.

Jag har alltid sagt att barn är elaka. Det är dem också. Jag tror dock inte att de alltid vet om det. Jag tror inte att orden utan betydelse för dem, inte kan skada någon annan. Jag tror inte att små, till synes, obetydliga skämt, inte kan vara ödesdigert för någon annans självkänsla. Jag vet att de är. Jag vet också att jag förmodligen är den enda som kommer ihåg det.

Det jobbiga med att hitta det här, är att jag kan känna den där jäkla maktlösheten, ensamheten och ropen på hjälp. Snälla lyssna på mig. Snälla se mig. Snälla, stör mig i mina tankar. Men det som äter på mig mest, är att jag aldrig kommer att skriva klart det. För jag kan inte skriva det så rakt och så ärligt som jag vill. Men det skulle ha varit en sorts biografi och visa hur små, små saker verkligen kan ta en människa till helt fel och helt rätt ställe. Och hur man själv är duktig på att blåmärka sig själv inifrån. Ungefär som den här bloggen. Bara lite närmre. Lite mer intimt.

Om ni inte visste, lär jag erkänna att min hjärna är komplicerad. Säkert en typisk tjejig hjärna. En sån som aldrig tar en liten jävla paus. En sån som maler och maler. Vrider och vänder. Analyserar och analyserar sönder. Och ibland kan det kännas som om allt jag känner hamnar i hjärnan och blir en total jävla röra. Sedan hamnar det här. Eller så maler det lite till och tar ännu ett varv.

Nej, men seriöst. Jag kanske skriver lite till. Det kommer bara aldrig att publiceras. Min delvis kärlek, delvist mörker, får ha sitt liv i bakgrunden. Det var ändå en annan tid. Nästan ett annat liv. Men förmodligen allt till att jag är som jag är.