Bristen på syre gjorde sig påmind vid varje nytt andetag. Lungorna krampade. Tomrummet växte. Revbenen knöt åt kring hjärtat.

Det var som om hon sov fastän hon var vaken. Ingenting gjorde någon skillnad. I sitt huvud visste hon att hon var farlig för sig själv, men hon hade varken kraft eller ork att göra något åt det. Allting gjordes per automatik, hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Minuterna var längre än dagar. En evighet var för sig. Den här gången var hon helt säker, hon hade gått sönder.

Hur kunde alla i hennes omgivning vara så glada? Var fick de sin glädje ifrån? Hon avundades dem. Hon hade också varit där. Han hade raserat muren hon haft runt sig själv och tagit henne med storm. Han hade delat hennes känslor. Samma känslor.

Hon hatade att hon inte kunde titta in i hans ögon. De vackra oskyldiga ögon, hon så ofta, hade drömt sig bort i. Hon hatade att han inte låg bredvid henne. I den varma famn hon känt sig så trygg. Hon hatade att hans mun inte längre var i närheten. Mjuka lekfulla läppar som passat så bra mot hennes.