Föreställ dig ett gigantiskt hus med bara dina andetag. Du är ensam.  Det är egentligen helt knäpptyst, förutom musiken som dansar genom högtalarna i datorn. Samma dator som du, i en bekväm ställning ligger framför.

Det är min position och vet ni vad? Den är helt underbar. Just nu kan jag inte tänka mig ett annat sätt att fördriva min tid. I mitt eget sällskap, bortom allt förstånd. Det är åtminstone så jag minns att det kunde vara. Jag minns hur många månader sedan det var. Jag minns hur ensam jag kände mig. Helst skulle människor vara runt mig konstant. Frågan är hur dem skulle lyckats med det när jag gärna stängde dörren.

Dörren står nu öppen, men ingen annan än jag ska njuta av mitt sällskap. Det är min tid. Mina andetag. Min ensamhet.

En ensamhet som inte ger själen brännskador längre.