Jag är trött på människor. Jävligt trött. Det ger mig en ovilja att släppa in nya i mitt liv. Allt skitsnack. All skit jag får ta, som jag inte förtjänar. Det finns så mycket jag vill skriva, men så lite som får plats. Jag skulle vilja berätta men mina ord kan inte ändra någon annans åsikt. Så länge jag vet vad som är rätt, skulle jag vilja säga. Det räcker inte, för det känns inte så.
Den här stan är för liten för mig. Mitt huvud är redan på väg härifrån. Helst skulle jag velat flytta idag. Egentligen igår. Varför inte tillägga, för flera jävla år sedan.

Fittnylle också.

Det var första gången hon fick ligga bredvid honom en hel natt. Ingen tidsbegränsning, inget avbrott. Han var helt och hållet hennes. Bara hennes.

Han andades tungt. Nästan så hon vart orolig, men han såg så fridfull ut när han sov. Och han hade somnat först, precis som hon hade sagt att han skulle göra. Hon själv hade precis vaknat. Ännu en gång. Hon kunde inte sova. Det var omöjligt med en annan person tätt intill. Men skillnaden från dem andra hade rotat sig i hennes kropp. Han var inte vem som helst. Han var kärlek.
Hon såg på honom varje gång hon vaknade den natten. Han skulle snart vara borta och det skulle slita hennes hjärta i bitar.

Han hade inte varit ute länge. Men länge nog för att hon skulle hinna få ner några bokstäver på papper. Det blev två sidor, ett löjligt brev i hennes huvud. Kanske skulle han uppskatta det. Kanske skulle han uppskatta att han var killen hon skrivit orden till. Bokstäverna hon aldrig använt som kombination förr.

Tre ord. Allt hennes läppar ville uttala.

Det knackar på din dörr,

med dova ljud.

Går hand i hand med ljusets sken,

två, i samlad styrka.

Med tro. Med hopp.

Det andas samma luft,

värmen ditt hjärta innehåller.

Använder solens strålar,

fingrar som smeker din kind.

Kallar på vinden,

den viskar ditt namn.

Du är min.

Är verkligen dålig på att skriva nu känner jag. Men ingenting vettigt fyller mitt huvud. Inget vettigt som ska delas här i alla fall.

Skulle det inte vara lättare att vara liten igen? Tänk så mycket ingenting man behövde bry sig om.