Hon gillade inte vad hon blivit. En svag gestalt gömd bakom ett trasigt inre. Hon förstod inte varför hon lät det hända, om och om igen. Det var en cirkel utan slut.

Cirkeln hade en gång haft en början. Hon hade inte snubblat in. Hon hade följt spåret som legat framför hennes fötter. Den hade lockat med allt hon någonsin velat ha. Bara lite närhet. Bara en gnutta kärlek. Bara lite. Lite.
Hon hade fastnat snabbt. Deras närvaro väckte lusten av att vilja ha mer. Någon annan. Någon mer. Någon som passade henne bättre. Någon som bekräftade hennes behov.

Men det var aldrig någon som passade henne bättre, bara någon som bekräftade hennes behov. Gav henne en känsla av trygghet. Hennes trygghet. Hennes bättre.
Vissa gånger hade hon insett vad som höll på att hända. Vissa gånger struntade hon bara i det. Det var hennes tid. Hennes val. Alltid hennes bättre. Precis vad hon förtjänade, det enda hon förtjänade.

Han hade varit hennes hamn. Den hon seglat in i och lagt till vid. Hon hade trott. Förväntat. Önskat. Älskat. Men han hade bara varit ännu en, i en cirkel utan slut.