Elden flammade upp och lågorna syntes på avstånd. Långa och ståtliga, ganska vackra. Färgerna var avslöjande. Med ett ansträngt öga gick det att se, vad som inte längre var en hemlighet. Lågorna vandrade framåt och fångade det som stod i dess väg. Värmen omringade de kala höstträden. Löven som för längesedan singlat ner på marken gav den färgglada sin energi.

Elden blev till glöd. Glöd som svalnade.
På marken är askan kvar, små korn av det som var.

En lätt bris svepte genom landskapet och tog med sig vad lågorna förstört. En markyta så tom, så ensam, skulle snart få sällskap. Vinden gjorde det möjligt för resterna att gro och växa upp på nytt. Likadana träd skulle en dag stå där branden härjat och dölja det som en gång hänt. Men skogsdungen skulle aldrig bli lika vacker som första gången den stod där. Så oskyldig och orörd. Så oviss om vad eldens lågor gör med den som tillåter.

Du var här nyss.

Minns du? Jag minns.