Positiviteten flödar i kroppen, tas upp likt de näringsämnen som behövs. Jag är glad. Riktigt glad. Och jag kan inte minnas när det kändes såhär bra sist. Orosmoln som försvinner, ersätts med strålande sol dag för dag, från morgon till kväll.

Kroppen känns lätt (nog för att den alltid är det) men det finns inget som leker betongklumpar över axlarna. Det som jag inte är i behov av hamnar i soporna, där jag skulle vilja påstå att det också hör hemma.

En bok. Flera tankar. Verklighet.

Jag är tacksam och glad, för det liv jag har.

Min natt har tagit ett jättekliv från katastrof till stjärnklar. Ingen håller sina händer runt mina lungor. Jag kan andas. Ett andetag efter det andra, utan bekymmer.

Jag lovar, att jag kommer att sova som ett litet barn.

Imorgon är en ny dag.

Och jag ska fånga den, för den är min.

Varför ser du inte det jag gör? Gör jag aldrig någonting bra?

Varför klagar du på det jag inte gör? Tar det aldrig slut?

Varför har jag aldrig hört dig be om ursäkt?

Varför kan du aldrig ha fel?

Varför ser du inte att jag är sårad?

Ser du någonting alls? Är jag osynlig?

Varför gör du allt för andra? Varför gör du inget för mig?

Varför ska jag känna mig ensam?

Varför ska mina tårar inte få ta slut?

Är det såhär att känna sig älskad?

Är det här att vara en del av något?

Jag är ledsen..

Less. Huvudet exploderar varje sekund. Hälarna vill avlägsna sig. Ryggen tycker inte om mig och magen har sitt eget liv och härjar satan ur sig.

Imorgon pratik, men först tre ton alvedon och ett stycke sömn!

Jag har sett något jag vill ha. Det är ett måste - ett måste ha.

Ett vill-ha-begär och just nu går det inte riktigt att stilla.
Men snart. Förhoppningsvis mycket snart.

Jag nöjer mig inte med mindre.

Jag känner mig ledsen. Frågan är om jag inte behöver rätta mig själv efter redan första meningen. Mycket ledsen är rätt benämning. Endera är jag oerhört lättpåverkad eller så är det faktiskt en riktig snyfthistoria jag snubblat över. Ännu en gång inser jag att jag måste ändra mitt ordval. Det ÄR en tragisk historia.

Jag har aldrig skådat ett sådant språk. Berörande. Vackert, mer än sorgligt. Enklare vore det att säga mer än ord. Men även det skulle klassas som en förolämpning. En grov sådan.

Det kallas styrka att hitta viljan att ta tillbaka sitt liv. Mod att förändra. Det kallas förbannad skit att inte få ett lyckligt slut på en andra chans.

Jag är imponerad. Mållös. Sorgsen.

Vila i frid.

http://mrsgonzo.blogspot.com/

Det är underbart när man stöter på det ena problemet efter det andra. Jag blir tokig. Galen. Förbannad. Fullkomligt jävla vansinnig.

Som jag kommer ihåg det hade kundtjänst/-er ett vanligt hederligt telefonnummer man kunde ringa till vid problem, men hör och häpna - Halebop har bara mejlsupport.

Först och främst hade min "prisplan" (eller vad dem nu valt att kalla det) ändrats utan mitt vetande. Dvs att det gått från ett erbjudande till ett annat. Detta upptäcktes när jag fick ett sms med orden "du har nu mindre än 25 kr kvar och det är dags att ladda ditt kontantkort". Teoretiskt sett var det av högsta grad - trumvirvel - OMÖJLIGT.

Svaret jag får (kom ihåg mejl!) innehåller "vi beklagar", "fel", "registrera" och "kompensera". Visst tänker jag, det ska väl gå att lösa. Inga problem, right? Kyss mig där tarmarna byter namn!

En och en halv timme senare, är det enda jag tänker säga.

Tips: Hade dem haft ett telefonnummer, maybe I've had some svordomar left.

Så, vi fann varann

Vi är sagan som blev sann

Du och jag min vän

och stjärnan där på himmelen

Ta nu min hand och följ mitt spår

Min hemlighet du är ändå

Tänk att du fanns och finns hos mig

Jag ska aldrig lämna dig

Det finns nån som förstår och som lyssnar på dig

och ser det du ser

Det finns rosor i snö, röda rosor i snö

Det finns nån som vill gå där du vill gå

Det finns alltid en vän, som vi känner igen

Det finns rosor i snön längs vägen hem