Min natt har tagit ett jättekliv från katastrof till stjärnklar. Ingen håller sina händer runt mina lungor. Jag kan andas. Ett andetag efter det andra, utan bekymmer.

Jag lovar, att jag kommer att sova som ett litet barn.

Imorgon är en ny dag.

Och jag ska fånga den, för den är min.

Varför ser du inte det jag gör? Gör jag aldrig någonting bra?

Varför klagar du på det jag inte gör? Tar det aldrig slut?

Varför har jag aldrig hört dig be om ursäkt?

Varför kan du aldrig ha fel?

Varför ser du inte att jag är sårad?

Ser du någonting alls? Är jag osynlig?

Varför gör du allt för andra? Varför gör du inget för mig?

Varför ska jag känna mig ensam?

Varför ska mina tårar inte få ta slut?

Är det såhär att känna sig älskad?

Är det här att vara en del av något?

Jag är ledsen..