Senaste inläggen
Jag försöker minnas hur det gick. Men mina ögon tåras varenda gång jag är på väg tillbaka. Jag vet att terapi är en bra sak. I längden. Nu gör den ont. Traumat gör ont. Det stör mig. Knäcker mig. Krossar mitt hjärta i tusen bitar och lämnar delarna överallt där jag går. I sjukhuskorridorerna. På gångbanan utanför. I avgaserna som släpps ut bakom bilen. I Helenas soffa.
Idag var jag så ouppmärksam på väg till terapin att min bil kramade en annan bil i 110km/h. Bilden av det ger mig så många ”tänk om” nu. Oliv utan mamma. Mamma utan Oliv. Den tanken och känslan är så bekant, att det känns som att jag står där med blodet och tänker att han dör. Dör inte han, så dör jag. Och ibland känns det som att en del av mig dog där och då. En som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Psykologen säger att vi närmar oss något. Att vi är där. Som att vi tjuvkikar genom ett fönster täckt av fil. En suddig gegga. En upplevelse som är återkommande, är att mitt synfält blir mindre och mindre. Koncentrerad till en cylinder och att allting utanför sker bortom horisonten. Där jag inte ser. Där jag bara kan ana. Där jag vet att det händer saker bakom mig. Bredvid mig. Där jag vet att ljud existerar, men att jag inte kan uppfatta eller urskilja orden som sägs.
Det är som att sugas in i paniken. I rädslan. I allt som är otryggt och osäkert. I allt som är utom min kontroll. I något som sker mot min vilja. Att vara i det hjärnan försökte skydda mig ifrån. Men det gör mig lika arg, frustrerad och ledsen, att den aktiverade något som gjorde att jag överlevde timmarna mellan den första värken till dess att han kom ut, som det har gjort vid så många tidigare tillfällen. För utan den försvarsmekanismen hade jag inte blivit triggad av saker som andra människor kan se och uppleva, utan att deras sinnesstämning ändras. Utan att det blir svårt att andas eller att hjärtat vill sticka ut ur bröstet. Det gör inte att deras muskler drar ihop sig eller skjuter stressnivån i taket. Det gör inte att känslan av att vilja fly är deras första val eller att man känner sig som ett skal av någon man en gång var.
Det blev så tufft i slutet att jag inte längre var där. Jag satt och tittade på bollen jag fick att klämma och känna på, för att komma tillbaka. Jag såg att fingrarna tryckte in bubblorna. Jag såg att händerna tog i och tryckte ihop den. Men hjärnan registrerade inte att det var mina händer. Jag tappade känseln. Närvaron. Men jag tog med mig sorgen och smärtan därifrån. För det är suddigt igen. Men inte av något annat än mina tårar. De är så många att jag undrar om de någonsin tar slut.
Om jag ringer någon så kan jag inte förklara och jag tror inte heller att någon förstår att det verkligen är trasigt eller hur kaosartat det är där inne, efter såna här sessioner. Inte ens jag förstår. Inte ens jag kan plocka upp mig. Inte ens jag kan leka kurragömma och hitta bitarna av ett brustet hjärta. Inte bara ett hjärta eller vilket som helst, utan mitt. Och det enda jag känner är hur fruktansvärt smärtsamt det är. I kroppen. I huvudet. Överallt där jag står eller sitter.
Man skulle kunna önska människor man inte tycker om det här lidandet. Men hur kan man önska någon den här spegelbilden? Röda ögon. Blöta kinder. Djupa sår som gör så ont att det är fysiskt omöjligt att inte känna det. En förlamande maktlöshet. En outgrundlig trötthet. En bild som saknar hopp och framtidstro. En bild där allt gott är borta med vinden. Det här är känslan som får människor att inte vilja finnas mer. Och jag minns så väl hur det är att inte vilja leva, men att inte vilja dö.
Min Oliv är min förankring. Han är min hamn. Mina drömmar. Min kärlek. Så när jag inte vill för min egen del, så vill jag för honom. För hur ont det här än gör, så är min kärlek till honom större. Den är så stor att universum är en knappnål i jämförelse. Fysiskt sett har jag aldrig mått så bra som när han låg i min mage. Förmodligen någon hormonell fantastisk balans. Men jag älskade honom då och jag älskar honom nu. Utan undantag. I varje andetag. Och jag ser honom, så som man hör i Bröderna Lejonhjärta - ”Jag ser ljuset, Jonathan jag ser ljuset”. Han är bortom allt ont. Han är mitt Nangilima.
När jag sätter ord på hur mycket han betyder för mig, så grumlas det andra. Det är där, men just nu, inte lika påträngande. Inte lika ”tänk om”-skadligt. Min röda bil har vita fartränder. Olyckan triggade igång något mer. Jag tror den gläntade på ett av fönsterna täckt av fil. Men jag tror att det viktigaste är att just det skadade idag, bara var av plåt. Samtidigt som jag önskar att insidan av mig lika lätt kunde lagas av lite ny färgglad lack.
Nu går det ett tag mellan gångerna. Sist jag gjorde det här så var jag ändå sjukskriven. Jag behövde fungera, men jag behövde inte fungera. Nu behöver jag ha en närvarande hjärna vid lektioner och vid tentor, annars går det uppenbarligen åt skogen.
Förra gången hade jag inget ord för dissociationer, förrän den psykologen använde det för att beskriva vad jag beskrev. Nu när jag vet och det ibland händer, så vet jag också att det påverkar hur jag kan eller faktiskt inte alls kan koncentrera mig. Det är mest som att se alla andra prata, men inte uppfatta vad de pratar om. Man ser munnen röra sig, men det kommer inga ljud. Det är på en helt annan nivå än att bara vara lite trött och disträ.
Hur som helst så bad psykologen mig att skriva när och om jag kände något, just på grund av att träffarna är glesare. Inget tvång, utan bara om. Idag var det en tidningsrubrik om ett par där kvinnan fick föda barnet efter vägen. Något som ger mig en klump i magen och som borde komma med en röd blinkande varningstext. Eller med post-it-lappar som mamma får av Patrik över sina ormar (om det nu skulle finnas någon i tidningen). När jag säger att det inte är värdigt, så hör jag hur barnmorskan återigen, lika bryskt som förra gången, säga ”det ska inte du tänka på nu”. Frågan är vad man ska tänka på när man redan vet att det är för sent?
Jag vet att jag vet. Jag vet att jag kände att det redan var för sent och att vi inte skulle hinna när mamma och jag åkte ur Kramfors. Men så sägs det också att hoppet är det sista som lämnar en. Eller så talar vi helt enkelt om förnekelse in i det sista. För det här händer inte mig. Det händer bara andra. Det händer inte mig. Det händer bara andra. Två meningar som jag upprepar medvetet. För det är så vi tänker, tills vi sitter i den där jävla skiten som vi tänkte att vi aldrig någonsin skulle hamna i.
”Svärord”, skulle ungen säga nu. Om han visste vilka svordomar mitt hjärta kan och vilka min mun sedan förmedlar. Såna fula ord hör inte hemma här, men ändå är vi inne på den biten som skulle censureras. Den som borde sätta sig här bredvid och gå sin väg. Tyst och lugnt.
Jag önskar av hela min själ att det bara borde vara en dag och att tidningsrubriker inte skulle skapa den här känslan hos mig. Jag gör mitt bästa. Jag gör verkligen det. Men ibland så tror jag att det aldrig kommer att sys ihop. Att sorgen och smärtan kommer att ligga som molntäcket och regnet här utanför. Jag säger inte att det är så, men känslan. Den gräver i mig och sliter av fler delar i området mellan mina höfter. Där det gör ont när journalister bara gör sitt jobb och informerar allmänheten om att ett barn är fött efter vägen.
Jag närmade mig och backade under den senaste sessionen. Det var som att jag tog i det lite grann. Som att jag ser mig utifrån, från ambulansens håll, där i gruset. Sedan är jag inte där längre. Då stängs det av. Som att jag inte får för mig själv. Som att ”skyddet” som varit där i sex år, inte vill släppa in mig till kärnan för min PTSD. Det är frustrerande att vara på väg, för att komma tillbaka till henne och hennes ”det ska du inte tänka på nu”. Men jag tänker på det nu.
Jag tänker på hur förbannad jag blev av att inte bli hörd eller lyssnad till. Hur hon struntade i mitt känsloliv och inte gjorde resan bättre. Hon sa att jag skulle andas. Och nu när någon säger det till mig i den stunden, så blir det bara värre. Det där djupa andetaget som ska fungera vid paniken, det funkar inte på mig. Det stressar mig och triggar mig till någon punkt jag inte tycker att jag har hittat än.
Jag minns hennes ljusa hår. Det var det första jag såg när de öppnade dörrarna i ambulansen. Då visste jag att jag var framme. Hennes ljusa hår var ljuset från Nangijala. Räddningen. Slutet. Lättnaden. Friheten. Tills hon inte var något av det längre. Tills hon inte lät mig andas i masken. Tills hon la sig över magen och tryckte ut honom. Hon sa åt mig att andas, men när jag väl fick göra det, så tog hon det ifrån mig lika snabbt.
När jag säger att jag inte får någon luft, så är det, det där trycket jag känner.
”Och ta ett djupt andetag. Vad kommer till dig?”
Det är livets värsta fråga just nu. Det betyder att jag måste känna. Att jag måste förklara vad det är jag känner. Vad det är jag upplever när mina ögon följer hennes fingrar och vad som händer innan och efter de stannar till och de där orden lämnar hennes mun. Men den här gången förstod till och med hon att det där med att andas lugnt, inte ligger mig i fatet. Hon sa vad jag har försökt säga till så många, så många gånger. Att det är som att försöken till den lugna andningen triggar mig och bara gör det värre.
Jag kan minnas att jag försökte andas då. Känslan av försöken sitter kvar hos mig, men det gör också känslan av att inte få någon luft. Uppenbarligen så fick jag i mig syre, annars hade jag dött för lite mer än sex år sedan.
Det hoppar verkligen mellan att känna någon fullskalig panik och ett lugn, där huvudet och kroppen inte är kopplade till varandra. Inte ens med en liten nerv. Förra gången konstaterade jag att det stängde av tidigare än vad jag trott. Den här gången kom jag fram till känslan av att frysa till is. Jag har ingen minut eller ett klockslag, men det är någonstans mellan gräs och grus eller tillsammans på båda. En paralyserande rädsla. Ingen bild. Bara en känsla.
”Om du går tillbaka, hur störande skulle du säga att den bilden är just nu?”. Jag sa åtta på en tiogradig skala. Jag ville säga nio. Jag tror jag sa nio förra gången. Det är precis som att jag sparar tian till något som är lite värre. Jag förklarade det så då. Men varför är tian ouppnåelig? Jag vill ju säga att jag lever i den när jag är där. Sedan slår det mig, som nu, att tio var då. Som det mest overkliga och det mest otrygga jag någonsin har upplevt.
Jag vill säga att det varit bättre den här gången, efter den där gången. Men i ärlighetens namn så knockade det mig lite mer under en längre tid. Min stressnivå nådde aldrig marken efter den andra tentan. Vid terapin förra måndagen så gav den inte med sig heller. Inte vid bion med mamma. Inte på jobbet under onsdagen. På torsdagen däremot, då tror jag att min kropp sa stopp. Jag har inte känt mig sjuk eller haft en tillstymmelse till feber, men ändå har tjäran i kroppens leder tagit över mig och jag har känt mig mer som en levande död.
Jag fick inte huvudet att fokusera på varken musik, steg eller på lektioner. Jag har hört att hon pratat men det har mer låtit som att hon upprepat ordet ”geggamoja” i sex timmar. Så allt jag kan om affärsjuridik just denna minut, är geggamoja och att avtalslagen är från år 1915, där gammalsvenskan kungligt regerar.
Ofta när jag tar mina steg så innehåller musiken ord och toner som ska ge lite extra kraft och lite extra tyngd i en fot framför den andra. Jag har inte fått det att funka. Istället har det dragit tillbaka höfternas rörelse i en mycket långsammare takt och inte passat med vad och hur jag vill. Tills idag. Jag trodde att jag hittade det igår, men det var inte riktigt rätt. Idag fastnade rätt musik och benen bar återigen något jag nästan trodde att jag tappat. Jag hittade det i topplåtar från 2021, där det lugna kunde ge mig någon slags styrka.
Men jag är fortfarande trött. Slutkörd. Utpumpad. Det får mig starkt att ifrågasätta mitt val att göra traumabehandlingen nu. Jag vill säga ”stopp min kropp”, krypa ihop under tyngdtäcket och stanna där tills vintern är förbi. Jag är inte dum nog så att jag inte förstår att det är ett flyktbeteende, för att slippa känna det där som är jobbigt. Det är inte jobbigt som att jag inte har sovit en natt och inte orkar kliva upp. Utan det är på en förlamande nivå där jag med vitnande knogar försöker hålla fast i hoppet, för allt livet är värt, om att det en dag blir bättre. Det måste bara bli det.
”Vad kommer till dig?”
Jag tittar på hänglåsen varje gång jag går över bron och funderar på vad det egentligen är som människor har hängt fast där. Hur länge de har hängt där och vad det betydde för dem just då. Idag flög tanken förbi att jag ville hänga fast min PTSD, lämna den tillsammans med alla andra rostande hänglås och kasta nyckeln i älven. Så någon kanske kan påminna mig om att göra det när behandlingen är klar. Då när känslan av hur störande bilden av min sons födelse är, ligger på ett och sista touchen blir att låsa och kalla det ett avlutat kapitel när nyckeln slår i den spegelblanka Ångermanälven.
Jag försöker hitta eller skapa någon sorts balans. Igen. Dagarna efter första sessionen var hemska. Sedan lossnade det och jag ”kom tillbaka”. Har nog inga bättre ord för det faktiskt. Jag vill tro att alla raska promenader hjälper mitt huvud. Jag går in i musiken och går in i varje steg. Så till den grad att jag tvingar mig ut, samtidigt som jag är i någon slags oförmåga att sitta still. Förmodligen är det också så att jag pressar mig själv för hårt. Inte varje gång, utan vid vissa tillfällen. Det som fysioterapeuten sa att jag i n t e skulle göra. Det gör jag. Men vem vore jag, om jag inte gjorde allt eller inget? Har någon någonsin sett mig göra någonting halvdant?
Det där började jag på för ett antal dagar sedan. Vilken minns jag inte. Men det som hände var att jag slutade skriva och gick ut. Jag tror det var då jag traskade iväg en mil. Jag bara gick och gick, tills jag gick lite till. Det är på något sätt lättare att det gör ont i kroppen, än att det gör ont i hjärtat eller i själen. Det är i den som det känns som att jag har ett djup sår i. Ett som vill riva upp mig inifrån och ut. Det är liksom någonting som stör mig hela tiden och vill ha min uppmärksamhet, oavsett hur jag mår. Ibland är det lättare. Ibland är det värre.
Tror ni jag berättar om de gångerna för någon? Nej, det gör jag inte. Det är som att jag inte kan. Ibland vet jag inte ens själv vad det är som gör ont. Så hur ska jag kunna förklara för någon annan? Och det är inte bara det. Under all den här tiden så är det ganska många som uttryckt bokstavligen och med sitt kroppsspråk, att det borde vara över. Men det är ju det som är grejen med PTSD. Det är ingenting jag kan styra över eller trolla bort, för att andra och även jag, tycker att det är olägligt.
Att jag pratade om förlossningen i media den första tiden, det gjorde bara att det blev en historia tiotusen mil bort och inte längre hade någon förankring i mig. Det är väl märkligt att säga att det egentligen inte har det nu heller. Det kommer ibland. I vågor. För en vecka sedan så var det en kvinnlig talare som sa ”det är få kvinnor som föder längs vägen” och hela min värld krympte. Hjärtat slog hårdare. Bröstet kändes trångbott. Hullsta gård var helt plötsligt i storlek med Nils Karlsson pyssling och jag var fortfarande stor.
Det är sant att det är få kvinnor som föder längs vägen. Vilket då naturligtvis gör att det är få kvinnor som kan säga att de gör det. Jag kan det. Och det var det som triggade mig. Ordvalen. Och att jag kände det jag förmodligen såg framför mig då. Jag slutade vara inuti ett hus med väggar. Min pyssling-värld hade skog, berg, väg och blåljus. Det delar mig i två. Det är ett huvud och en kropp, helt skilda från varandra. Om något får en att känna sig sinnessjuk, så är det där en sån sak.
Nu undrar jag om det fortfarande sitter kvar någonstans sedan dess. Jag har haft två tentor i veckan som definitivt har drivit upp stressnivån i en kaotisk, nästan komisk höjd. Att jag sedan är övertygad att jag kuggade båda två, ja det är helt enkelt grädden på mysmoset. Och imorgon (idag) ska jag gräva i det ännu mer. Fortsätta med min EMDR. Och här har jag gått och varit irriterad på att min kropp inte kan slappna av och att jag går med en inneboende rastlöshet, medan jag hela tiden har haft svaret skrivet i rött framför mig. Bra Sandra.
För att komma tillbaka till inledningen och balansen, så kan jag bara krasst konstatera att jag just nu, inte har någon. Den här veckan har jag förvisso gått in i stegen och i musiken, men det har inte haft nån bra effekt. Och med det menar jag att jag har fått ”flashbacks” av andra saker. Sånt jag har lagt åt sidan och glömt, precis som att det aldrig har hänt. Det finns många rövhål här i världen och jag har oturligt nog betat av ett par stycken. Men något som slog mig under en av alla dessa promenader, var att den senaste på något sätt nästan var värst.
Jag hör orden, planerna och ser bilderna han målade upp, som om det aldrig skulle finnas något annat. Här har vi någon jag har känt länge och tycker mig känna till. Någon som är bra, snäll och genuint fin. Som sedan vänder om och blir något värre än en blandning av en skyltdocka och IT tillsammans. Som blir kall. Elak. Dum. Oigenkännlig. Utan att ha träffat någon förälder, med bara en beskrivning av den, så spelade han in någon slags jackpot i likhet med den förälderns likgiltighet inför andras känslor. Helt hänsynslös. Vidrig, var ett annat återkommande ord under samma promenad.
Vid två tillfällen så har han skickat iväg befallningar om att jag ska ta bort honom från sociala medier. Men av princip, så får han faktiskt göra sitt smutsiga arbete själv. Om man behandlar någon illa, då får man äga det och ta ansvar för att packa ihop sin egen skit. Och när du läser det här, vilket jag är helt säker på att du gör, så vill jag att du lägger ordet vidrig på minnet. Det är vad du får av mig. Det var den sista biten jag hade, av det tomma skalet du är.
Vissa saker är skönt att släppa iväg ut i universum. Att jag går och går och känner mig starkare för varje steg, är en sak. Jag får känna att benen bär mig av egen vilja och av ren jävla tjurighet – för det mesta. Att jag skriver igen, är en annan. Det skänker mig ett lugn att det bara fungerar. Att jag kan sätta ord på vad, hur och ibland varför. Jag behöver det. För mig, för att få vara mig. Så på fler än ett sätt, får jag komma tillbaka. Från triggers. Från att bara vara någons mamma, till att vara Sandra. Från att inte känna mig stark, till att göra det. Från att inte må bra, till att känna havets vågor i hjärtat (större delen av tiden). För den som inte känner mig, kan vi väl bara säga att havet är mitt lyckopiller och att det tillsammans med solen, nästintill är narkotikaklassat.
Det kapitlet känns ändå ganska trevligt att påbörja, även om vägen ska ta mig förbi Skuleberget och fram till en vettig formulering om varför jag inte gillar ambulanser, när Oliwer frågar varför jag inte gör det. Han är också väldigt noga med att peka på alla rullande och stillastående gula reflekterande bilar, både med och utan blått ljus. Som blivande redovisningskonsult så skulle jag vilja påstå att de två konteringarna inte balanserar eller ser särskilt snygga ut. Men jag kanske kommer dit och tar examen i en lyckad traumaterapi.
Ingenting är som en uppfriskande promenad… Nej, det var inte det jag ville säga. Jag känner mig så jävla borta och så plågad. Benen var som spagetti under den där promenaden. Som om de inte alls ville bära mig. Jag vet att jag inte fick något barn igår. Men det vet inte mina ben, mina höfter eller min rygg. De är aktiverade i en formel jag borde ha glömt. Eller borde ha fått glömma.
Jag är öm, mörbultad och svag. När jag gick över bron så undrade jag tillfälligt om det skulle göra ont att landa i älven och om all smärta skulle försvinna. Det är ingenting som kommer att hända, så ingen behöver bli orolig eller slå på någon trumma. Jag är inte beredd att hoppa. Jag är inte beredd att avsluta något. Det var bara en förtvivlad sekund av att slippa känna. Det är det jag inte vill. Men det är det jag gör. Jag känner allt.
Jag fortsatte skriva igår. Det var starkare då och det kändes som om jag var mitt i det. Tillbaka i terapin och tillbaka längs vägen. Inte som att jag såg det framför mig, utan som om jag kände det i mig. Och jag vräker ju redan ur mig hur det känns, så ni kan lika gärna få följa med på den resan. Jag har liksom ingenting som jag behöver dölja. Jag har ingenting som behöver skönmålas.
”Hur skriver man om vad som är trasigt när man själv inte vet vad som är vad? Jag är mitt i en dimma utan substans. Röda bromsljus som retar mig, som jag vill skrika åt. Lektionen imorgon som jag vill skippa. Resten av dagarna i livet som jag vill missa. Jag har ingen balans. Jag saknar kontrast.
Det gör ont i ryggen. Höfterna håller sisådär. Det sitter i kroppen. Fan vad det sitter i kroppen. Den känns inte som min, fastän jag är här. Den är tillbaka någon annanstans. Jag vill hitta ut. Jag vill få luft.
Jag har en sån stark känsla i mig att jag vill fly. Jag vill bort. Men jag har ingenstans att ta vägen. Det finns bara en väg. Jag är fast. Jag är verkligen fast. Det är overkligt. Det händer inte. Inte där. Inte här. Det är för sent. Jag är utan hjälp. Det hoppar tillbaka till en värld jag önskar att jag lämnat eller kanske som jag önskar hade lämnat mig.
Det är svårt att andas. Paniken är här. Jag har ingen röst. Jag vill inte vara här. Jag ser mamma. Beröringen är som eggen på en kniv. Det bränner på armen. Jag vill inte mer. Träden far förbi eller är det vi som åker förbi träden? Jag har tappat tråden. Jag ser ingenting. Det är suddigt. Det finns ingenting.
De säger så fint att man ska stanna kvar i känslan. Man ska känna allt. Man ska känna PÅ allt. Kan jag inte bara få fokusera på att mitt ben ilar och knottras? Då är jag här. Då är jag nu. Eller jag vet faktiskt inte längre. Är det ett minne från då? Min lilla Oliv, jag önskar jag fick se dig nu. Jag såg dig inte då. Men jag kan se dig nu. Jag vet att du lever. Jag vet att du är här, säker, hel och trygg.”
Det känns konstigt att själv läsa det där idag. Det är lite som att någon annan har skrivit det, även fast jag vet att så inte är fallet. Jag vill inte ha det svart eller vitt. Jag är gärna utan grått också. Jag har det hellre i färg. Jag vet att det kommer tillbaka. Att det blir lättare. Det är vad jag försöker intala mig. Jag har ju faktiskt gjort det en gång förut. Men det är som att jag ändå inte kommer ihåg hur fruktansvärt det var och hur djupt det sitter. Jag har bett om den här skiten själv för att bli av med den andra skiten och för att min sons födelsedag inte ska förvandla mig till ett spöke. Ändå skriker vartenda ben i mig att sluta. Att låta det vara.
Jag sitter här svettig och äcklig efter promenaden, helt enkelt för att jag inte orkat ta mig till duschen och för att mitt behov av att tömma hjärnan, har gjort att jag hamnat här. Jag önskar att det var så enkelt att det kunde försvinna med en dusch och rinna ut någonstans där avloppet tar slut. Det hade bara varit fint om skit hade fått följa med skit och det menar jag verkligen bokstavligen. Jag vill inte ha den hos mig.
Jag är ledsen. Så jävla ledsen. Och jag kan inte förklara varför. Eller ja, jag kan säga att jag påbörjade min traumabehandling idag. Så det är varför. Men det finns mer. Det som varit inbäddat och vaknat till liv igen. Kanter som suddas ut och som öppnar upp en väg in. Jag vet att det blir värre innan det blir bättre, men jag är så trött just nu.
Jag grät nästan hela vägen hem. Så fort trädtopparna hamnade i mitt synfält. Det är sjukt många trädtoppar på tolv mil. Det var som en pisksnärt varje gång och lika suddigt som det var då. Det går inte att urskilja vad som är vad. Däremot kan jag berätta att i hundrasextio kilometer i timmen så ser, hör och tänker man ingenting. Det var nog den biten jag inte grät något alls. Så endera var jag rallyförare i mitt tidigare liv eller så är jag en katt med i alla fall åtta liv till. Även om jag inte förlorade ett så utmanade jag det mer än jag borde.
Jag har haft så svårt att förstå varför mitt huvud och min kropp har delat sig när jag har kört och åkt bil. Men det är som att det kopplar nu. Jag har hela tiden trott att min hjärna stängde av där någonstans vid allt blod och den där larven. Nu förstår jag att det började redan innan vi ens hamnade där. Någonstans efter vägen. Och det som tog mig tillbaka där emellan, var den kroppsliga smärtan.
Delar av den hittade ut idag. Mitt i paniken, mitt i rädslan, mitt i att inte kunna andas så sparkade någon på mitt revben. Jag begär inte att någon ska förstå. Jag gör det inte heller. Men det gjorde i alla fall ont. Mitt hjärta delade sig i tusentals bitar och ögonen hade behövt hjälp av väldigt snabba vindrutetorkare. När jag tänker på det nu, så finns det inga ord som beskriver hur trasig jag känner mig på grund av det.
När jag såg fram emot den här terapin som mest, så såg jag honom bredvid mig. Inte som att han skulle ta över eller ta hand om mig, utan som att han bara skulle vara där. Någon som skulle hålla om mig. En famn att vara trygg i. Just nu. Precis nu. För då, när jag såg framåt, så kände jag att jag inte skulle vara ensam. Någon skulle finnas där. Någon som jag bara kunde luta mitt huvud emot. Men den här bilden som jag beskrivit eller som jag såg, den finns inte nu. Det suger faktiskt, särskilt när jag känner att jag behöver den.
Terapi suger också. Den skalar av skyddet lika obekymrat som vi tar av skalet på en banan. Terapin bryr sig inte om vad som händer efteråt. Den bryr sig inte om hur blottad, sårbar och ensam du är, i känslorna den tar fram. Jag vet att jag behöver det här. Men jag vill sparka terapins röv, för vad den rör upp i mig.
Psykologen frågade om jag var okej innan jag skulle gå. Jag svarade nej och jag är fortfarande inte okej. Det känns orimligt att jag skulle hämta mig så fort. Men jag önskar att jag hade gjort det. Att bära på ett mörker ingen annan hör, kan du dela med dig av hur mycket som helst, utan att någon förstår vad som händer när det kväver alla dina andetag. Jag lovar att det känns som att jag dör på insidan. Jag vet att det är något jag känner igen. Jag dog inte då. Så jag borde överleva det här också, eller hur?
Som jag skrev tidigare så fick jag svar på något jag inte har förstått. Jag vet inte vad det säger mig. Mer än att jag inte känner mig så jävla sugen på att ta mig igenom det. Jag vill stanna här och trycka på en knapp som magiskt trollar bort det.
Jag behövde dig. Jag behövde att du med dina handlingar berättade att jag inte var någonting värd. Att jag var luft. Att jag aldrig var någon för dig. Vet du vad den känslan gjorde med mig? Den tog mig ut. Den fick mig att börja gå. Den påminde mig om vad jag är värd. Jag hade inte glömt det. Jag hade bara låtit det sova en liten stund.
Till 99,99% har min magkänsla rätt. Den har i extremt få fall, haft fel. Men du lurade mig. Jag litade på dig. Jag trodde att jag visste vem du var. Jag trodde också att du aldrig skulle såra mig på det sättet du gjorde. Jag var så säker på att du aldrig skulle behandla mig illa. Inte sådär. Aldrig sådär. Faktum är att jag hade satt dig så mycket högre upp än så. Jag hoppas att du inte slog dig när du så hastigt ramlade ner därifrån.
Jag har nyligen insett att jag har fler bästa vänner, än de två jag alltid har räknat. De som stod bredvid mig och min son när han döptes. Men så har vi den där västkustvinden. Hon som svepte in som en storm och stannade kvar. Tio år senare är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra. Hon gör mig till viktig. Man skulle kunna säga att she got my back och det är verkligen ordagrant. Hon tog saken i egna händer och skrev något till honom, som jag fick läsa i efterhand. Det var en ilska hon hade byggt upp under flera veckors tid. Jag till och med tror att hon var mer arg på honom än vad jag varit under hela den här tiden. Och jag älskar henne för så många anledningar, men framför allt för att hon alltid går att hitta i min hörna.
Visst har jag varit arg. Visst har det motiverat mina steg och försökt tygla ångesten som har bankat obönhörligt i bröstet. Jag kan inte säga att ångesten har gått över, eftersom den ändå har levt med mig ett tag. Till största del genom hur och att min son föddes som han gjorde. Det kikade fram som en bomb, när jag kände mig kär. Förtjust. Lätt. Och veckan när han fyllde år, är en historia för sig. Jag tror att det var den värsta veckan hittills. Målet var att ta mig igenom den och överleva, tills jag fick andas i hans armar veckan efter. För hur det än gick sen, så lugnade det mig. Tanken på att han fanns och uppmuntrade det som fanns hos mig.
Så när han sedan backade, visade det sig att allt han uppmuntrat och allt han sagt var jag, var det som han inte ville se eller ta i. Jag fattar att jag inte var jag när Oliwer fyllde år. Men hur jag än blivit triggad, hur dåligt jag än mått, så ändrades ingenting. Jag såg fortfarande allt han hade målat upp. Allt han hade ”planerat” att vi skulle göra. Så jag såg sommaren i ett ljus, som var bättre än vyn av ett dansande norrsken. Bilden av att det inte skulle bli så, var ingenting han delade med sig av. Och det är det som skär hos mig, det faktum att ärlighet och kommunikation saknades. Det som jag värderar högre än något annat hos människor som är nära mig.
Gör det ont fortfarande? Nej. Jag lämnade det någonstans mellan broarna jag har vandrat på. Varenda steg har gjort mig starkare. Varenda minut med skorna på har istället lett mig mot traumabehandlingen som börjar nästa vecka. Jag har gjort en förut, en som jag trodde skulle döda mig känslomässigt. Men någonstans med en fot framför den andra, så slog det mig, att jag gjorde det själv. Jag har skrikit, gråtit, pratat och blivit upplockad från golvet mitt i en panikattack. Men jag har gjort det själv. Och jag kommer att göra det själv den här gången också. Jag önskar ingen ett trauma som lever och frodas i kroppen och tar över dig i situationer du inte kan kontrollera. Men ibland tänker jag att alla borde få veta hur det känns, för att kunna förstå och ta med det i beräkningen när ingenting fungerar som det ska.
Allting jag vill och önskar, är att jag ska få fortsätta känna mig stark när jag gör det här. Att det inte ska bli sådär svart och mörkt, att det inte känns som att det är värt det och att en bergvägg känns lockande. Jag vill inte gå sönder. Men jag vet att bitarna kan lossna och behöva limmas om, innan det blir bättre och någorlunda helt igen. Jag vet inte hur det kommer att se ut framåt och det skrämmer mig. Mitt hjärta önskar sig ett skrapsår, istället för en blödande pulserande öppning. Tanken har slagit mig att det kanske aldrig läker eller blir som jag tycker. Men jag vill kunna se på min son, utan att någonting odefinierbart skaver i mig, år efter år. Jag tycker att jag förtjänar det. Att jag har rätt till det.
Psykologen frågade mig vad jag känner om mig själv och jag svarade att jag inte tycker att jag är dålig. Inte genomgående dålig i alla fall. I grunden tycker jag om mig själv och känner att jag är bra. Men det kan bli kantstött, särskilt av människor som gör en illa utan anledning och fortsätter, fastän man ber dem att sluta och att göra annorlunda i samma mening. Jag har otroligt svårt för medvetna handlingar som skadar andra. Jag ser liksom inte vitsen att vilja trycka ner någon annan genom ord eller osynliga slag. Men jag kan också gå dit. Dock är förutsättningen att näven kommit från ett annat håll först, innan jag svingar tillbaka drygt och elakt.
Det kommer ytterligare ett men i den där känslan att jag är bra. Prestationer. Jag har klarat den här utbildningen med bravur hittills. Det går inte att få ett högre betyg i någon kurs, men ändå har jag ingen känsla av att jag kan lägga det på hyllan och vara stolt över det. Examensbeviset från förra utbildningen är inramat för att jag alltid ska se det, men jag känner ingenting när jag väl gör det. Logiskt vet jag att det är en fantastisk prestation. Att med PTSD, vårdnadstvist, tumör och ytterligare sjukdom, att ens klara av det. Det vore fint om jag också fick känna att jag fan är duktig. Men känslan av att vara otillräcklig på flera nivåer, har vunnit lagakraft för längesedan.
Så ja, en gång behövde jag dig. En gång ville jag vara nära dig.
Men jag behövde musiken mer. Jag behövde broarna mer. Jag behövde mig mer.
Och jag har mer, än vad jag har sett att jag är. För jag är värd bättre.
Det var efter jag träffat honom som jag började skriva igen. Han hjälpte till att öppna någonting som varit helt distanserat i flera år och som jag nästan glömt att jag kunde. Jag har skrivit så länge jag kan minnas, men det blev bara tyst. Det tystnade aldrig i mitt huvud, men inga ord hamnade här. Inga ord blev till meningar. Det fanns ingenting. Och så kom han och jag fick känna hur det är att komma hem. Hur det är att vara nära någon på riktigt. Inte bara fysisk och psykiskt, utan någon som matchar dig helt känslomässigt.
Jag vet ärligt inte hur jag ska glömma det nu. Jag vet inte hur jag bara ska vandra vidare från det och låtsas som om det aldrig har hänt eller aldrig har varit. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Men varje steg känns som en kniv i hjärtat.
När jag är arg är jag oövervinnerlig och klarar mig själv. Då ser jag det som hans förlust. Men är det inte så att den där ilskan bara är förklädd sorg och att man inte behöver känna det på samma sätt, så länge man rider på den vågen? Så känns det i alla fall för mig. När den släpper taget om mig, då får jag känna på vad jag har förlorat. Där har jag kommit sist, i vilken som än är den största tävlingen, i hela världen.
Jag har aldrig velat röra vid någon så mycket. Aldrig velat ha någon annans hud så nära mig. Aldrig velat lyssna på någon så länge. Aldrig velat tittat på någon så mycket, för att inte missa att ta in någonting av det som är han. Jag har aldrig känt mig så lugn och trygg i någon annans armar. Jag har aldrig känt att tiden går så sakta och så snabbt på samma gång, i någon annans närhet. Jag har aldrig velat göra någon så glad som den har gjort mig. Aldrig velat anstränga mig på samma sätt. Aldrig velat förmedla att du är trygg hos mig också. Jag bara, har aldrig.
Det låter som en utopi, eller hur? Det kanske det var. Det kanske bara var i mitt huvud. Men varenda gång den tanken dyker upp, så skriker hela min kropp att det är fel. Att jag har aldrig. Och det krockar lika mycket som molnen som just nu, försöker dölja min sol.
När jag ser på situationen som den är nu, så borde jag förstå att det bara var den stunden och ingenting mer. Det borde vara uppenbart. Men någonting i mig säger att han försöker att inte såra mig och att skydda mig från den han är. Som en sista handling i att hålla mig från hans mörker, där han försöker hålla sig ovanför vattenytan. Det är väl bara det, att för mig, är det värre att inte få se det också. För jag vet att alla människor har både mörker och ljus inom sig. Och det matchade inte bara för att ljuset möttes, utan för att det andra också gjorde det.
Jag ser att det finns en sårad självkänsla och ett skadat självförtroende. Att det finns någonting som han måste eller behöver göra med sig själv. Jag tänkte dock aldrig att han skulle behöva vara ensam när han gjorde det. Och hade jag kunnat ta all den där smärtan och burit den åt honom, så hade jag gjort det. Inte för att han inte skulle göra något åt den, utan för att jag tycker om honom så pass mycket. Jag tycker inte om att veta om att han lider.
Jag känner att det inte gör någonting om jag låter sinnessjuk längre. Jag kan inte göra det här på något annat sätt, för att kunna hitta en väg åt något håll. Jag är förvirrad. Överallt. Ingenstans. Jag sover inte. Jag äter inte. Det finns en chans att jag för tillfället lever mest på kaffe, snus och luft. Att vara ute och gå hindrar inte rastlösheten från att ändå leva loppan inuti mig. Allt den rastlösheten vill är att krama honom.
Jag vet att det är utom min kontroll.
Att det bara är.
Jag hoppas bara att han inte skulle känna sig för stolt för att komma tillbaka, om det någon gång skulle vara det han vill. Även om jag valde någon som slutade att välja mig också, så vill jag bara att det ligger där och är. Det är så jag känner just nu. Hur det andra än åker igenom mig som blixtrar och åska, så stannar den känslan kvar. Att jag aldrig har. Att han är speciell på det viset. Han gav mig en plats och jag fick mina ord tillbaka.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 | 11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | 26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|