Idag, eller igår faktiskt, är det ett helt år sedan jag fick veta att du fanns för andra gången. Bilder ljuger inte. Men jag trodde att den bilden ljög, den första. Jag trodde inte att den var verklig. Så jag köpte ett till test, med veckor. Jag trodde att den bilden skojade också.

Jag minns dagen du blev till som helt perfekt. Jag minns den som tacomys. Spa-mys. En fantastisk solnedgång. En bakis vägra-vara-med-på-kort-Anna. Ost och kex-mys. Filmmys. Jag minns flirtandet. Det var som vanligt, men ändå lite till. Det var det perfekta avslutet på en perfekt dag. Och jag minns att jag till och med hann tillbaka och se slutet av filmen. Sedan somnade jag så jävla gott när jag kom hem och jag sov som en liten bebis.

Sömnighet, yrsel, förstoppning, illamående, kräkningar, blödningar, minskad aptit, ökad produktion av bröstmjölk. Man skulle kunna tro att en positivt testresultat hade kunnat skriva sig själv. Men. Alla symtom går att hitta på listan av biverkningar. Och samma dag tog jag den första tabletten ur min nya burk. Kanske är det också en förklaring till min reaktion. Ja det och tanken på vem som var din pappa. Det kunde inte bli annat än kaos.

Jag vet att jag har önskat mig en dig länge. Jag trodde att en version av dig skulle komma tidigt. Så tidigt som för flera år sedan. Problemet var väl inte att jag inte träffade någon. Det var nog mer att jag inte kunde se mig själv i en sån relation. Mamma, pappa och barn. Sedan långt tillbaka har jag alltid sett mig själv ensam i en sån situation. Ensam med en sån som dig. Om det skulle hända. Och vid bara ett tillfälle i mitt liv, var det något jag strävade efter tillsammans med någon annan. Med han som var den största anledningen till vändan till västkusten och tillbaka. Jag är glad att ingenting blev då. Jag är glad att du blev nu. Även om du har skapat mer oreda än någon jag känner, nästan inklusive mig själv.

För mindre än ett år sedan skrev jag att jag ska berätta för dig hur du tog mig med storm. När alla andra fick veta. Jag kan fortfarande inte beskriva hur det känns när det känns fantastiskt. Kärleken till dig har inga ord. Det är någonting annat än det jag har upplevt. Jag har till och med tänkt att alla citat om kärlek inte stämmer överens med något annat än när det känns som att ditt barn är ditt. Med den känslan i bröstet, den stunden, har ingenting annat en mening. Det är då du tar mig med storm. Och du har ingen aning om hur stor du är.

I ett hopp om att pusselbitar ska falla på plats, ringde faktiskt barnmorskan som var med i salen ikväll. Hon ville hjälpa till på det sättet hon kunde. Direkt efter blev kinderna blöta. Det kändes som om jag kände igen rösten. Som om det var något. Mer än att jag vet att jag har träffat henne. Mer som att hjärnan reagerade på hennes tonfall och som att det finns något jag har hört, men som inte kommer fram. Nu väntar vi bara på ett stjärnfall, så att jag kan önska att den där dagen blir bättre.

"Det där måste ut ur dig"
278 dagar senare, den 7 juni 04:45 tog han dig på orden.
Så det samtalet för ett år sedan, kanske inte tog dig på sängen trots allt.
Who knew.

Kjell Axel Oliwer Sjölander.
Kaos.
Men du är mitt kaos.
Min storm.
Min bebis.
Och den bilden ljuger inte idag heller.