Jag läste. För mig säger de orden allt. För andra saknar det mening.
För dig också.

Första och andra sidan grät jag mig igenom, sedan slutade det. Först insåg jag hur otroligt mycket jag ville dela honom med dig. Hur jag mer än allt ville ha dig i närheten. I hans värme. I min. Jag såg att jag på ett sätt älskade att han var din, men på ett annat önskade att han var någon annans. Jag kunde läsa att jag längtade efter dig. Att jag saknade dig. Att jag skrev att jag hatar tystnad. Att den gjorde mig ont.

Jag ville att du skulle se honom. Hålla i honom. Hålla om mig. Göra det bra den gången, som så många andra gånger. Som tillfället när han blev till. Som alla andra tillfällen innan det och efter. Jag nämnde vem du har varit. Vad dina händer har gjort. Vad jag har känt med dina läppar mot mina. På fler än en sida finns spår av hur jag var förälskad i min bästa vän. Och tre enkla ord lyser, utan att ha blivit sagda. Men jag vet att du vet. Sedan den gången. "Titta inte på mig sådär". I mitt sovrum. I min säng. Tvärs över. Bredvid. När jag hade flyttat hem.

Om jag ville få det att låta bättre, skulle jag försköna sanningen som du har gjort och som du gör. Om jag ville göra dig illa skulle jag slå ditt huvud med boken och se till att sidorna och det torkade bläcket fastnar i ditt ansikte, i ditt älskade skägg. Om jag ville förstöra, skulle jag publicera bilder med dig och ditt namn i. Kilometerlånga konversationer med år, dag och klockslag. Jag kan. Men jag ska inte. Vill inte. Du är inte värd den ansträngningen, inte något av det och framförallt, jag är bättre än så. Men det suger också apröv att jag har begränsningar. För ibland, flera gånger om dagen, är jag den som vill skada dig allra mest.

Hade du träffat mig och sagt till mig att du inte vill träffa honom, vet jag att jag hade försökt få dig att tänka annorlunda. Att försöka. Inte varannan vecka. Ingen helg. Bara försöka. Jag tänker att endera var ditt livs största misstag att träffa mig eller så kommer han att ta den platsen. Och jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas att hans existens äter upp det själlösa hjärta du har, varenda gång du kollar dig i spegeln. Och en dag hoppas jag att han ser dig och ler, på ett sånt sätt som gör att du önskar att det var pungsparken du fick innan du frågade om ett okej, där i huset förra året. Jag hoppas att den frågan förföljer dig som en mardröm resten av livet, eftersom handlingen därefter får leva som ditt eget fel och ditt eget jävla ansvar. Och är det inte en mardröm, hoppas jag att det är en blödande hemorrojd, som känns som en brinnande kaktusblandad igelkott, varenda gång du sitter ner.

Jag får vara arg för hur du har handlat. Hur du har behandlat. För vad du har sagt och inte sagt. Jag får vara ledsen. Jag får önska, hoppas och kräkas. Allt utan censur. Det är till och med okej att vara sårad och fruktansvärt jävla besviken. Att rentutav hata den du är. Vilket jag också nu för tiden gör. Hur ofta jag än vill kväva alla impulser av att känna, så ska det vara där. Meningen med det har jag inte hittat men jag vet att den finns någonstans. Jag bara vet att likgiltigheten inför att du finns kommer en dag. Se bara på den med samma namn som har galler utanför sina fönster. Idag spelar det mig absolut ingen roll om han lever eller dör.

Någon sa att man kan känna randigt och det är det. Varenda dag är randig. Glädje. Ilska. Lycka. Hat. Kärlek. Sorg. Ledsamhet. Till utseendet så lik dig. Jag älskar hans drag. De är så otroligt fina och samtidigt är det mer än vad man kan säga om dina. Jag älskar hans ljud, hans skratt och leenden. Jag älskar hans rynkande-förstå-sig-på-funderar-ögonbryn. Och jag avskyr ditt ansikte, som innehöll samma miner. Det ger mig kväljningar. Jag älskar när han håller min hand. Jag hatar att du har gjort det.

Jag älskar min bebis mer än solsken. Han är vacker, modig, stark, livlig, full av glädje
och energi. Han är det barn jag önskar han får fortsätta vara genom hela livet, 

inte på grund av dig,
utan trots dig.

Det här är elakt. Och jag borde veta, det var jag som skrev det. Men det är i alla fall ärligt. 

Låt det vara en ständig påminnelse, som en obotlig analklåda om du någonsin ångrar dig. För då är det jag som är hjärtlös.