Jag undrar om jag någonsin kände dig. Jag undrar vem du är. Varför. Framförallt varför. Samtidigt vet jag att det svaret är lika långt bort som regnet var i somras. Men lika nära så att jag kan se det ifrån mitt köksfönster.

Det var min kropp. Mitt val. Det sa jag till dig. Inte bara för att du gjorde mig arg. Inte bara i bristen på ansvar. Utan för att det var så. Är så. Men hade han bara varit ond hos dig, borde du aldrig ha varit i närheten av mig. Du borde aldrig ha sagt att du var fruktansvärt förälskad i mig. Inte haft händerna där han låg och yttrat, det är bara den här som syns. Inte legat bredvid mig och ljudat, att det är inte så hemskt att det är med dig.

När han skrattar är jag glad. När han ler mot mig, är jag glad. Han gör det som om det vore den enklaste saken i hela världen. I hans värld finns det inga bekymmer. Och jag önskar att jag kunde känna likadant. Den lilla människan gör mig lycklig. Men jag är sårad. Jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Jag trodde inte att du skulle välja mig och jag hade rätt. Men aldrig, i min vildaste fantasi, kunde jag tro att du skulle välja bort någon som såg ut som du. Inte efter allt. Till och med trots allt.

Vad jag dessutom trodde var att du skulle ge mig ärlighet. Fram tills den stunden var det någonting jag tänkte att du hade gett mig hela tiden. Där också, trots allt. Sedan när allting hittade sin väg fram, med lite hjälp, skulle havet av lögner åtminstone försvinna. Krympa. Men inte ens då. Inte ens det kunde du ge mig. Faktiskt inte ens din egen son eller någon runtomkring.

Du vet, det är konstigt hur mycket man minns när man helst vill glömma. Om några få månader är det fyra år sedan pappa fyllde jämnt. Det betyder att det också är fyra år sedan du åkte förbi och stannade utanför mammas hus medan vi firade "lilla julafton", bara för att du ville ha en puss. Det är tre år sedan du skrev till mig att jag inte behövde sälja in mig, att du redan var såld. Det är samma lika för första gången jag såg bokstäverna bästa vän. Jag undrar, minns du "du är verkligen en pärla i ett hav av skönhet"? Det gör jag. 19 mars 2015. Det var en torsdag. Jag knäppte nämligen kort på det och sparade, för att det var det bland det finaste någon någonsin sagt till mig.

Ibland tänker jag på hur han ska få veta. Om han ska få veta. Det kanske inte är så konstigt. Men när jag tittar på den lilla killen i sängen, hoppas jag att han aldrig vill. Att han aldrig frågar. Att han växer upp och aldrig behöver en bild. Jag önskar att han bara nöjer sig med ett namn och egentligen inte ens det.

Och om han frågar, om han vill veta, berättar jag att du fick kämpa? Säger jag att din charm vann till slut? Visar jag vad jag föll för först? Lämnar jag sorgen och ilskan bakom ett hörn och låter bli den allra sista versen helt? Eller spelar jag bara upp den du sjöng och hoppas att han förstår, att det inte var honom det var fel på.