Jag önskar att jag hade datorn och tangenterna att knappa på. Som förut. Ett lugn. En stillhet som bara fingrar kan ge av att knappar trycks ner. En liten stund när hjärtat hittar sin plats i text.

I

Jag antar att det finns en anledning till att jag inte hittade den första serien jag ville se. Inte heller den andra. De som vet, säger tredje gången gillt. Den fanns hemma, faktiskt precis under teven. Första säsongen var bara ångest. Inte särskilt smärtfri. Komplett vansinne för sömn och hjärna. Hjärtat vet jag inte ens om jag kan bokstavera. Och sorgen, den hade inget namn. Allting var bara en stor geggig klump med bristfällig armförmåga.

Andra säsongen andades hopp. Gav en annan sorts frid. Sparade energi. Fann en väg framåt. Jag kommer aldrig att gömma honom. Aldrig att gå omvägar. Han ska se min värld. Vattnet. Musiken. Tron på mänskligheten. Han ska veta hur det är att dansa med lätta steg och dra händerna längs gröna, gula, bruna röda och kala träd i en symbolisk verklighet. Han ska höra kluckandet precis vid strandlinjen. Och han ska få vara i mina steg. I de jag alltid har gått. Hela vägen. Utan undantag. I varje andetag.

Tredje och fjärde säsongen tog mig igenom det jag vet. Min lilla pojke vet inte hur omvärlden stannar när han andas. Hur minuterna av klarhet låter hjärtat rinna över av kärlek. Han vet inte att tre ord inte räcker till för att beskriva hur han känns i bröstet och i kroppen. Han vet inte hur ett trött sinne samtidigt orkar lite mer och jättemycket när två små rynkor visar sig under hans ögon. Han vet inte att tårarna som kommer då, är för att han finns och lämnar ett märke här, när klockan tickar. Men en dag. En dag kommer han veta och förstå, vad han betyder för mig. Och hur han gör världen till en bättre plats. Som en canvasduk pyntad med glitter, konfetti och rosa elefanter med vingar.

Av vad som är kvar av den femte säsongen finns bara det här.
"Det blir bäst om vi har varsitt."
Jag har förstått det och jag förstår det. Det är bäst. Men det finns inte ett ben i min kropp som inte hatar dig för det. För allt. Utom honom. Det sägs att man inte kan bli arg på någon som sitter i rullstol, för att den inte kan gå. Men vissa saker kan inte förlåtas och andra dagar, alla dagar, är det för sent. i det, finns varken rum för hjälp eller träning. Någonsin.

Medan det är vad det är och kommer att vara, är det en bot för andra att bli starkare på egna ben till högt ljud och tangentbordet på en iPad i en helt ny värld.

Utan undantag. I varje andetag.

Och mamma älskar dig lillis, för att du finns i mina.