Jag vaknade med en tanke idag. Ni vet, en sån där som inte försvinner. En sån som jag vet att jag kan skriva mig ur. Jag tänkte på fackets historia. Alltså, på vår historia. På människor som vände ut och in på sig själva för deras och för vår skull. På människor som gav sina liv. Jag skäms för att säga att jag inte kan den. Jag skäms för att säga att jag inte har ägnat dessa människor en enda tanke på mer än tjugofyra år. Och det är inte rättvist. Vi är inte rättvisa.

Många är av den åsikten att facket inte gör någonting. Många väljer dessutom att gå ur det fackförbund de tillhör. Dels på grund av den åsikten och säkert på grund av någonting annat, men jag personligen förstår inte varför. Jag har också på håll sett människor skriva att facket inte är någonting som behövs i dagens samhälle. Dessa människor kunde inte ha haft mer fel. Dessa människor borde kunna höra hur de som kämpade vänder sig i sina gravar, för att vi har mage att inte visa mer tacksamhet än så.

Förr stod vi gemensamt, tillsammans mot arbetsgivare. Idag säger vi att facket inte gör någonting, utan att reflektera över vilka som är facket. Jag vill inte göra någon besviken, men facket kommer alltid att vara alla vi tillsammans. Som en mur, ett värn, mot arbetsgivare som vill ge oss så lite som möjligt.

Om vi löser upp alla fackliga organisationer har vi ingenting. Vi har enskilda budgivningar med arbetsgivaren som i sin tur undrar hur lågt vi kan gå för att pengamässigt kanske överleva dagen. Var och en har ansvar för sitt. Och arbetare, såna som vi, stupade i onödan. För att vi gav upp kampen om rättvisa. Anständiga löner. Semester. Trevligare arbetsvillkor. Med oöppnade ögon förstår jag att ingen ser vad andra människor runt om i världen kämpar för. Det är människor som ser vad vi har och vill ha det. Den svenska modellen.

Här om dagen fick jag av en reporter frågan "Är det viktigt att arbeta fackligt globalt?". Jag minns att jag svarade ja och fortsatte, men såhär i efterhand tänker jag på hur dikten avslutas på Lunde-offrens grav. "Glöm honom aldrig". Så jag undrar, är det verkligen vår plats att vanära vår historia genom att passivt sitta och titta på, när det fortfarande finns människor som går i döden för det de tror på? Vill vi svika löftet som vi en gång har gett varandra?

"Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor
eller till lägre lön
än det vi nu lovar varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!"