Jag vaknade med en tanke idag. Ni vet, en sån där som inte försvinner. En sån som jag vet att jag kan skriva mig ur. Jag tänkte på fackets historia. Alltså, på vår historia. På människor som vände ut och in på sig själva för deras och för vår skull. På människor som gav sina liv. Jag skäms för att säga att jag inte kan den. Jag skäms för att säga att jag inte har ägnat dessa människor en enda tanke på mer än tjugofyra år. Och det är inte rättvist. Vi är inte rättvisa.

Många är av den åsikten att facket inte gör någonting. Många väljer dessutom att gå ur det fackförbund de tillhör. Dels på grund av den åsikten och säkert på grund av någonting annat, men jag personligen förstår inte varför. Jag har också på håll sett människor skriva att facket inte är någonting som behövs i dagens samhälle. Dessa människor kunde inte ha haft mer fel. Dessa människor borde kunna höra hur de som kämpade vänder sig i sina gravar, för att vi har mage att inte visa mer tacksamhet än så.

Förr stod vi gemensamt, tillsammans mot arbetsgivare. Idag säger vi att facket inte gör någonting, utan att reflektera över vilka som är facket. Jag vill inte göra någon besviken, men facket kommer alltid att vara alla vi tillsammans. Som en mur, ett värn, mot arbetsgivare som vill ge oss så lite som möjligt.

Om vi löser upp alla fackliga organisationer har vi ingenting. Vi har enskilda budgivningar med arbetsgivaren som i sin tur undrar hur lågt vi kan gå för att pengamässigt kanske överleva dagen. Var och en har ansvar för sitt. Och arbetare, såna som vi, stupade i onödan. För att vi gav upp kampen om rättvisa. Anständiga löner. Semester. Trevligare arbetsvillkor. Med oöppnade ögon förstår jag att ingen ser vad andra människor runt om i världen kämpar för. Det är människor som ser vad vi har och vill ha det. Den svenska modellen.

Här om dagen fick jag av en reporter frågan "Är det viktigt att arbeta fackligt globalt?". Jag minns att jag svarade ja och fortsatte, men såhär i efterhand tänker jag på hur dikten avslutas på Lunde-offrens grav. "Glöm honom aldrig". Så jag undrar, är det verkligen vår plats att vanära vår historia genom att passivt sitta och titta på, när det fortfarande finns människor som går i döden för det de tror på? Vill vi svika löftet som vi en gång har gett varandra?

"Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor
eller till lägre lön
än det vi nu lovar varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...